Ett upprop för förskolebarnen
Jag har tröttnat på att se barn fara illa i förskolan. Personalen har sina upprop, men vem står upp för barnen? Nästan varje vecka som jag passerar en förskolegård ser jag saker som jag skulle klassificera som barnmisshandel, eller försummelse. Det kan ju inte vara så att det händer precis när jag går förbi, så frågan är då hur mycket som händer egentligen i vissa verksamheter? Vissa förskolor fungerar utmärkt, det är jag fullt medveten om – men väldigt många tillgodoser inte de små barnens behov och vissa är direkt skadliga.
I dagens Sverige jagar uppsökarenheter ute i kommunerna föräldrar som valt hemmaomsorg eller pedagogisk omsorg (dagmamma) till sina barn, för att försöka få dem att sätta barnen i förskolan istället. Ändå vet vi att många förskolor saknar rätt förutsättningar för att ge barnen bra dagar och det märks alltmer. Fokus borde därför vara på att rädda kvar valfriheten och tillåta många olika barnomsorgsalternativ samt se till att förbättra för de barn som måste gå i förskolan, inte att få in fler barn i förskolan.
I förra veckan gick jag förbi en förskolegård och ser då en liten tvååring sitta och gråta hysteriskt vid ett bord. Mitt emot sitter en äldre flicka och tittar oroligt och vet inte vad hon ska göra. Två meter bort står tre personal och pratar med varandra och tittar bort mot barnen, men inte någon orkar engagera sig. Små barn behöver tröst när de är ledsna, Små barn behöver hjälp med känsloregleringen. Får de inte det så kan det resultera i psykisk ohälsa längre fram i livet.
”Oj, titta en liten som är ledsen”
Jag stannade upp och sa högt och ljudligt till dottern när vi gick förbi: ”Oj, titta en liten som är ledsen”. (Typiskt svenskt att prata högt). Ingen reaktion från personalen. Vi gick några steg till och stannade och tittade igen, uppfodrande på personalen som började skruva på sig. När vi stod kvar, så gick till slut en i personalen fram och klappade barnet på huvudet. Något som inte hjälpte alls, eftersom barnet garanterat inte har något tryggt band till dessa personer, då de gissningsvis inte tillgodosett barnets behov tidigare. Jag vet att jag borde ringa förskolechefen, men jag blir så trött. Det här är inte ett undantag, utan en regel att det ser ut så här.
En liten bebis stod ensam och grät på förskolegården
För några år sedan var det samma sak men en förskola på Huvudstafältet i Solna. Den hade flera olika gårdar och på en närmast gångbanan stod en liten bebis och höll sig i hönsnätet och storgrät. Han såg ut att vara yngre än 12 månader, så liten och hjälplös. Gården var tom men lite längre bort stod en personal. Jag gick fram till den lilla och försökte trösta och ropade till personalen längre bort i stil med ”Hallå, det är en liten som är ledsen här.” Efter en stund hasade hon sig långsamt bort till mig och jag förklarade att hon måste trösta ett barn som gråter. Hon såg bara sur ut och svarade inte men tog barnets hand och gick långsamt iväg.
I vintras passerade jag en annan förskola som vistades i närmaste lekpark. Då satt personalen på en bänk och pratade med varandra, bakom dem satt en liten ettåring i en barnvagn. Barnet var på väg att försöka ta sig ur vagnen och hade fastnat med benet i vriden position. Hade han trillat hade han vridit benet ur led. Jag kastade mig fram och räddade barnet och sa ”Han höll på att trilla ur vagnen”. Personalen tittade slött på mig utan att svara.
Manlig personal höll fast femåring som försökte vrida sig loss
Några månader senare är samma förskola i parken och jag ser en manlig personal hålla fast ett barn i femårsåldern. Han håller fast barnet som står med ryggen mot honom och trycker barnet hårt mot sig. Barnet gråter och försöker vrida sig loss och lyckas till slut. Precis när jag kommer gående springer barnet ut i cykelbanan och är några centimeter ifrån att bli påkörd av en cyklist. Då fick jag nog. Jag ringde förskolechefen och han reagerade först ganska passivt, men lovade sedan lyfta det hela på nästa APT och prata om hur man ska vara mot barn. Själv tänkte jag att om man inte vet HUR man ska vara mot barn, ska man kanske inte arbeta med barn.
Jag skulle kunna fortsätta och ge exempel, men jag tror vi stannar där. Jag kan inte för mitt liv förstå den här fixeringen vid skola, läroplan och undervisning. Fokus för små barn under de första viktiga åren ska vara att de får sina behov tillgodosedda. Behov av närhet, kärlek, god omsorg, trygg anknytning och socialt samspel med en vuxen. Vad tjänar det till att förskolebarnen eventuellt är lite bättre på matematik när de börjar skolan, om de har med sig en massa trauma i bagaget där de blivit illa behandlade och inte fått det de behöver.
Fler vuxna måste säga ifrån
Vi måste bli fler som inte bara ser vad som händer mitt framför näsan på oss, utan som också agerar. Ser du barn som far illa i förskolan – anmäl! Ring i första hand förskolechefen (eller rektorn som det heter numera) och berätta vad du sett. Verkar det inte bli bättre, kontakta ordföranden i ansvarig nämnd i din kommun. Vi måste stå upp för alla barn, även om de inte är våra egna, även om vi valt ett annat alternativ än förskola. Föräldrarna vet inte vad som händer, de är inte där. Barnen kanske signalerar att de inte mår bra i förskolan och gråter och säger ”inte dagis”, men då har föräldrar fått lära sig att det ska de ignorera. ”Visa bara ett upp glatt ansikte och gå din väg när du ska lämna om ditt barn är ledset, så blir allt bra”, är en uppmaning föräldrar ofta får så de ska svika sina barn och ignorera deras signaler.
Ständigt ökad psykisk ohälsa hos barn visar att något måste bli bättre
Sverige är ett land med en ständigt ökande psykisk ohälsa hos barn och ungdomar. Vi vet från forskning att många orsaker till psykisk ohälsa går att återfinna i barndomen och att det beror på att barnen inte fått sina behov tillgodosedda. Börjar fler säga ifrån och agera när de ser barn fara illa, kommer snart fler att följa efter och fokus kommer hamna på hur man ska kunna förebygga psykisk ohälsa istället för att bara försöka lappa och laga när det väl drabbat barnen.
Jag tycker att vi som vågar se problemen börjar idag med att inte bara se vad som händer – utan att vi även agerar. Ju fler vi blir, desto snabbare kan vi förbättra villkoren för Sveriges barn.
Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk – originalet
Läs också:
Tredagarsinskolningen är inte forskningsbaserad
Jag har jobbat i förskolan sedan 1984 och
i o m detta sett dess förfall som
den, för barnen ,gynnsamma pedagogiska miljö som stora delar av vårt samhälle fortfarande envisas med att benämna förskolan. Den är inte gynnsam och utvecklande med stora barngrupper och pedagoger som försvinner från verksamheten i diverse ofantliga mängder uppdrag som ska gynna och utveckla arbetet.
Den sanna undervisning som pågår i de flesta förskolor är att övervaka konflikter mellan barnen och agera därefter.
Tyvärr blir konflikterna fler och allvarligare.
Fram till läroplanens inträde i förskolan jobbade vi med värdegrund etc utan en läroplan som stressar pedagoger till att prestera något som inte går att uppnå i dagens förskola.
Jag har straffats av arbetsgivaren för att ha ifrågasatt förskolemiljö. Det har jag tagit och kämpat vidare.
Nu är det emellertid så att jag inte längre orkar se hur många barn och pedagoger mår skit, så jag lämnar denna ” fantastiska” verksamhet med en sorg i hjärtat för barnen som får vistas i detta kaos.
Hej Anette,
Jag beklagar verkligen att det ser ut som det gör. Det behövs många olika barnomsorgsalternativ eftersom barn är olika — men självklart ska alla hög kvalitet. Många som lämnar förskolan eftersom de precis som du ser problemen, har tidigare startat egen pedagogisk omsorg istället. Men idag försöker politikerna få bort den verksamheten efter ett beslut från den förra regeringen där kommunerna idag fått i uppdrag via uppsökarenheter att jaga föräldrar som valt pedagogisk omsorg för att försöka få dem att sätta barnen i förskola istället.
Många kommuner stoppar också numera pedagogisk omsorg från att starta verksamhet då den anses konkurrera med de kommunala förskolorna. Vi går alltmer mot skolplikt från två års ålder och det passar väl politikerna utmärkt för då kan inte föräldrar längre välja bort en dålig verksamhet.
Förskolan skulle kunna vara en bra plats med mindre barngrupper och rätt förutsättningar, men framförallt om den byggde på vad små barn behöver och inte bara vad staten behöver – en kostnadseffektiv förvaringsplats för barnen när föräldrarna arbetar.
Tack för att du hörde av dig och delade med dig,
Madeleine