Familjepolitiken bär skulden för den ständigt ökande psykiska ohälsan hos barn
När så många ropar i förtvivlan om mer resurser till BUP, så vill jag börja i en annan ände och prata om hur vi får ner antalet barn som insjuknar i psykisk ohälsa. Hur vi ska arbeta förebyggande helt enkelt. Alla springer på samma boll just nu och vill ha lösningar på ett oöverstigligt problem. Jag vill se till att problemet inte uppstår alls. Naturligtvis är det en utopi, vi kommer aldrig kunna få ner den psykiska ohälsan helt och hållet – men vi skulle absolut kunna minska antalet drabbade barn om vi började titta på vad små barn behöver och sedan såg till att det får det de behöver.
Det är så sorgligt att läsa alla berättelser om psykisk ohälsa hos barn, om föräldrar som får stanna hemma från jobbet och sjukskriva sig för att ta hand om de barn som drabbats. Om föräldrar i sorg över barn som begått självmord. Smärtan är så outhärdlig så det är svårt att närma sig ämnet och skriva en endaste rad. Men att välja att se bort är att svika barnen, så jag känner att jag måste skriva något för debatten just nu handlar bara om vad vi gör när problemet uppstått – inte vad vi gör för att undvika att det uppstår.
Idag har vi en väldigt styrande familjepolitik som med ekonomiska styrmedel styr en majoritet av alla föräldrar att välja standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet i förskola vid ett års ålder. Men barn är olika och olika sköra. För vissa barn är en stor barngrupp med få personal och en stressig, bullrig förskolemiljö förödande. Lägg sedan till en tredagarsinskolning, eller en stentuff inskolning där barnet lämnas gråtande åt sitt öde innan det är redo, så voilà – några år senare kommer facit på hur det skadat barnet.
Det är inte så komplicerat att arbeta förebyggande egentligen. Det är bara att vända på steken och titta på vad små barn behöver: god omsorg, trygg anknytning, närhet, kärlek och socialt samspel med en vuxen under de första viktiga åren när hjärnan utvecklas som mest. Små barn behöver också hjälp med sin känsloreglering för att senare i livet kunna hantera sina känslor. Vi vet faktiskt precis utifrån forskning vad som händer när små barn inte får dessa bitar. Det finns svart på vitt och är precis allt det som ryms inom psykisk ohälsa: depressioner, ångest, självskadebeteende, självmordsförsök, anorexia, bulimi och så vidare. Ändå vågar inte någon ta bladet från munnen och säga att vi måste börja förändra hur vi låter våra barn växa upp – vi måste förändra familjepolitiken.
Det finns bara en väg att gå och det är att se till att:
– Vi har många olika barnomsorgsalternativ att välja mellan eftersom barn är olika: förskola, pedagogisk omsorg (familjedaghem och flerfamiljssystem) samt hemmaomsorg.
– Vi måste också förändra förskolan, så att den har en verksamhet för barn i ett till tre års ålder och en för barn tre till fem år. Skolifieringen måste bort och omsorgsuppdraget måste stärkas för de yngsta barnen. Barngrupperna måste minska och personalen bli fler och barn ska inte lämnas – de ska lämnas över.
– Vi måste göra det enklare för föräldrar att pussla med arbete och familjeliv, så att de får en bra balans som fungerar. Karriär och barn javisst – men inte nödvändigtvis samtidigt. Varför ska vi arbeta som mest när barnen behöver oss som mest?
– Ta bort åldersdiskrimineringen och ändra på attityden till att allt i arbetslivet ska ske mellan 25-40 år, sedan är du passé. Det här är unikt för Sverige och ett resultat av vår styrande familjepolitik. Se äldre som den resurs de är i arbetslivet och låt hemmatiden bli en merit i en cv.
Vi kan inte fortsätta som vi gör nu. Det är grymt mot barnen och det är grymt mot föräldrarna. Och det allra största sveket är att vi har politiskt styrda myndigheter som inte är sanningsenliga med att vi i Sverige under de senaste snart 40 åren inte forskat om förskolans effekt på barn. Ändå har vi en familjepolitik som styr föräldrar att lämna ifrån sig små ettåringar till förskolan 40–60 timmar i veckan i en miljö som inte alls är utformad efter vad små barn behöver.
Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk – originalet
Läs också:
Emil 11 år fick inte rätt hjälp hos BUP, tog sitt liv
Hennes dotter är fast i kön till BUP
Lova var hemmasittare och ville inte leva
SKR: ”Väldigt pressad situation med BUP”
Sammanställning över förskolans negativa effekter samt larmen om krisen i förskolan
Ny studie visar att barn i förskola lär sig mindre och får fler beteendeproblem
Tvångsinskrivning i förskola kommer inte gynna barnens språkutveckling
Hej, jag vill bara säga att detta text upprör mig väldigt mycket! Vi har gjort allt för vårt barn, använt tygblöjor, ej vaccinerat när barnet var spädbarn, oprocessad organisk mat väntat med förskola till 2 år för att sedan gå Max deltid. Gått på Montessori föräldrakooperativ med mindre barngrupp. Aldrig längre än till 15 på fritids. Osv osv. När vårt barn blev 16 år insjuknade barnet i svår depression ätstörning etc. Har nu vid 18 års ålder fått add diagnos.
Att prata som du gör i denna text gör mig både ledsen och arg! Det är så oerhört förenklad text av ett gigantiskt samhällsproblem! Och det drabbar vem som helst – vi har en trygg, nära familj där familjefokus alltid gått först! Det spelar ingen roll!! Tydligen!
Med vänlig hälsning
Först vill jag bara skriva en rad om att vad fint av er att ni valt som ni gjort och att ni valt en bra balans mellan familj och arbete. Om du läser i texten i inlägget så står det också att barn är olika sköra och olika falla ödets lotter. Att ge sina barn allt är inte en garanti för att barnet aldrig kommer att drabbas av psykisk ohälsa, vilket jag är tydlig med – men om vi började titta på vad små barn behöver och tog fram en familjepolitik som tog hänsyn till den forskning som finns om anknytning, neurobiologi och utvecklingspsykologi så skulle vi kunna få ner antalet barn som insjuknar i psykisk ohälsa.
Ni har börjat er resa mot en lösning och fått en diagnos. Ni har redan en struktur av tid för barn och balans mellan familj och arbete. Två år har förflutit sedan barnets problem började, ni har alla förutsättningar för att lösa problemen med rätt stöd från professionen. Tonåren är en tuff period för ungdomar. Du som förälder kan inte mota undan de utmaningar barnet möter – men du kan finnas där och hjälpa barnet att reflektera och komma vidare, vara barnets trygga hamn.
Skickar all värme till er.