Mamma och barn

Karriär och barn – javisst – men inte nödvändigtvis samtidigt

Berättelser från medlemmar i Hemmaföräldrars nätverk – originalet är alltid guld värda. Här berättar en förälder hur hon valde att förändra sitt liv och vad Hemmaföräldrars nätverk betytt för modet att våga göra det valet.

”För några veckor sedan gjorde jag slag i saken och sade upp mig från mitt jobb som läkare under specialisttjänstgöring på en vårdcentral. I samtalet med min handledare vädrade jag min önskan om att vara hemma med barnen, min aversion mot att återgå till arbete, min ångest över att inte passa in i samhällets förväntningar och normer. Han (man 65 år) sa att han knappt kom ihåg hur det var när hans barn var 0-6 år, för han arbetade så mycket. Det var likadant för alla hans kollegor, sade han, och de alla ångrar det idag. Han sa också att han inte alls trodde på det där att små barn behöver förskola. Och att man inte kan leva sitt liv utifrån en norm… Underbart samtal var det.

Chefen stöttade mig också helt och hållet. Hon ordnade så att jag blir tjänstledig ett år till att börja med. Det är annars en bransch där det råder ett starkt jämställdhetsideal och där man förväntas ha en stark anknytning till jobbet. Nu behöver jag inte försöka hitta den där viljan eller lusten att börja jobba längre, det är en enorm press som släpper.

Men dagens debatter väcker så många tankar. Min man och jag är själva exempel på att den allmänna kunskapen om barn och barns behov har blivit så liten och förvrängd. Vi trodde nog att våra barn glatt skulle vara med pappa efter sex-åtta månader. Vi trodde att de skulle bli mer eller mindre självgående efter ett år eller två, kanske. Vi trodde att de skulle älska att vara på dagis. Och när det visade sig att inget av det här stämde, då var vår (och även andras) slutsats att det var jag som gjorde fel. Jag ammade för länge, brydde mig för mycket, var för nära.

Våran stora kille som är så känslig, rastlös, härlig, varm… den där ångesten som handlar om att jag kanske inte klarar att tillgodose hans behov, kanske till och med bidrar till hans oro… Samtidigt som han säger ”Min älskade mamma, jag tycker så mycket om dig, jag vill vara med _dig_” –  ungefär tio gånger om dagen. Den där normen som vill att barnen ska vara ”avnavlade” vid ett års ålder, den har sannerligen hämmat mig, och nog har jag försökt låtsas som att han är avnavlad ibland… men som tur är så ger han sig inte i första taget, inte över huvud taget, faktiskt, det är inte klokt vad han har lärt mig mycket om kärlek. Och mer ska det bli, kan jag tro.

Det ekonomiska får lösa sig vartefter, har jag tänkt. Vi lever billigt. Men tänk ändå: tack vare att jag har varit högavlönad så har jag kunnat stanna hemma länge på min föräldrapenning. Och tack vare det, och att han är egen företagare, så har min man också kunnat vara hemma mycket (utan fp – taskig statistik hos Försäkringskassan).

Hade inte min man varit hemma med mig under den första tiden med första barnet så vet jag inte om vi hade klarat av att hålla ihop. Hade jag varit tvungen att börja jobba tidigare så tror jag att min osäkerhet som förälder hade hållt i sig bra mycket längre. Hade vi inte fått syskon alldeles för tätt, innan vare sig jag eller storebror var redo, så hade han förmodligen slussats in på dagis med en fortfarande tämligen osäker mamma. Med alla svårigheter och min egen omognad och bristfällighet så känner jag ändå stor tacksamhet över hur omständigheterna har samverkat. Och jag tänker att det i många fall behövs mycket tid och stöd för att komma över de där stora trösklarna i början när man får barn, trösklarna som handlar om att släppa taget och att vilja finnas där för sina barn och inte bli stressad och uppleva barnen som störningsmoment så till den grad att man flyr eller börjar kämpa emot.

… Och hade inte Hemmaföräldrars nätverk, HFN, funnits så hade jag kanske inte vågat ändå… det tog lång tid innan jag faktiskt kunde tycka och känna att det var naturligt att ta hand om sina barn (sic!), och inse hur tokig normen att sätta ett-tvååringar i förskola strax innan de får syskon är… tack till alla er!”

Läs också:

Varför ska vi arbeta när barnen behöver oss?

 

About the author

Mamma till tre barn som arbetat för valfrihet i över 20 år och som aktivt arbetat för att stötta, inspirera och ge föräldrar modet att våga följa sin magkänsla.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *