Hemmasittarna kommer inte minska så länge vi inte tar hänsyn till vad små barn behöver

Hon är nio år och snart en permanent hemmasittare. Varje morgon lotsas hon till skolan av en mamma som håller henne hårt i krampaktig omfamning. De vinglar och vaggar sig framåt till skolan varje dag. Skolplikt innebär att barnet rent fysiskt ska till skolan, inte att barnet väl där ska lära sig något. Då hade vi haft läroplikt som man har i Finland.

Flickans avstängda ansikte stirrar stelt framåt, ett steg i taget tar hon. Mammans arm som håller hårt. En av dagarna går det inte. Inte ens mammans krampaktiga omfamning kan få flickan att kliva in i skolbyggnaden. De får gå hem igen.

Ändå har mamman gjort allt ”rätt”, lämnat tidigt i förskola, arbetat heltid, gått sin väg när personalen sa åt henne att gå, även om dottern var ledsen och inte trygg med att bli lämnad. Inte med en min har mamman visat annat än handlingskraft och styrka när hennes lilla grät förtvivlat. Mantrat att det är viktigt att inte ge efter och låta barnet styra och bestämma, har suttit hårt hos mamman. Hon är en av alla de föräldrar som gjort som hon blivit tillsagd och levt som staten har bestämt att hon ska. Men hennes barn var skörare än andra och vilka som är skörare, det vet man aldrig från början. Därför är det så viktigt att lyssna in barnets signaler och lita till sin magkänsla som förälder. För att kunna det så behöver föräldrar få ta del av fakta – inte propaganda. Staten är nämligen inte en bra förälder och går något snett, så kommer inte staten att finnas där som stöd. DET får mamman känna på nu.

Tänk om den här mamman kunnat se bilden framför sig redan då vid inskolningen, vad resultatet faktiskt skulle bli – för facit kommer flera år senare. Och det grymmaste av allt, väl i skolbyggnaden så får inte det här barnet någon särskild hjälp. Hela dagarna går istället all kraft åt till att överleva och uthärda flera timmar i skolmiljön, men vad lär sig det här barnet när kroppen är på helspänn och i överlevnadsläge? Svar: Ingenting.

Om några år kommer det här barnet utan adekvat stöd att vara hemmasittare på heltid och tillhöra skaran av över 20 000 barn som är hemmasittare i Sverige. Med största sannolikhet kommer hennes liv att handla om att sitta hemma och spelar dataspel och aldrig gå ut, samtidigt som hon kommer medicineras med antidepressiva.

Inte ens utbildade pedagoger i skolan kommer att kunna få det här barnet på rätt köl, för de förstår inte grundproblematiken, eller vad som lett fram till dagens situation – för i Sverige har vi nämligen stuvat undan forskning om vad små barn behöver. Forskning om anknytning, neurobiologi och utvecklingspsykologi.

När vi översköljs av förskolepropaganda och uppsökarenheter ute i kommunerna jagar föräldrar som valt att vänta med förskola, eller som valt att ha barnen i pedagogisk omsorg (dagmamma) – så känns det extra viktigt att berätta den här flickans historia. Hon är ett av alla barn som drabbats hårt av bristen på en fungerande familjepolitik som ser till att små barn får det de behöver. Det är något extra skamligt när föräldrar luras och tvingas att agera på ett visst sätt och sedan sviks när utfallet blir precis det här. Ska vi kunna åstadkomma en förändring så måste vi få en familjepolitik som bygger på vad små barn behöver – inte vad staten behöver.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk – originalet

Läs också:

Alltfler unga blir hemmasittare när den psykiska ohälsan ökar

Mamma till en hemmasittare – den svåra kampen

”Vi kände oss som dåliga föräldrar

Höga kortisolnivåer kan deformera uppbyggnaden av barnets hjärna