Karriär och barn – javisst – men inte nödvändigtvis samtidigt
I Sveriges har vi en familjepolitik som är utformad efter att alla ska alla välja standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet i förskola från ett års ålder. Men familjer är olika och barn är olika, så hur kan makten förutsätta att en enda lösning ska passa alla barn under de första viktiga åren när själva grunden för barnets framtida mående läggs.
Standardlösningen bygger inte på det lilla barnets behov. Den bygger på statens behov av arbetskraft. Men arbetskraften ska också kunna hålla länge och idag ser vi hur sjukskrivningarna hos främst kvinnor ökar efter andra barnet, enligt Försäkringskassan. I Stockholm där en majoritet väljer standardlösningen ökar sjukskrivningarna redan efter första barnet. Vad är poängen med att tvinga föräldrar att springa i ekorrhjulet tills de blir utbrända?
För att få föräldrar att flyta med strömmen och inte ifrågasätta varför vi ska arbeta som mest när barnen behöver oss som mest, väljer makten att inte prata om vilka behov små barn har. Fokus flyttas i stället till jämställdhet där man vill få föräldrar att tro att det bara kan uppnås om båda föräldrarna arbetar lika mycket och är lika lite med barnen. När jämställdhet handlar om att ha stöttande politiska ramar, i stället för styrande. Eventuella negativa sidoeffekter av att föräldrar väljer tid för barn går det ju att göra något åt.
I Sverige har viktig forskning om anknytning, neurobiologi och utvecklingspsykologi stuvats undan och delges inte föräldrar och någon forskning på vilken effekt förskola har på små barn har inte gjorts under de senaste 40 åren i vårt land. I Norge har man däremot forskat på saker som vilken effekt långa dagar i förskolan har, hur stora barngrupper påverkar barnen samt vilken effekt de höga stressnivåerna hos förskolebarnen får. Studierna visar att förskolebarn riskerar att stressas för livet och att långa dagar i förskola riskerar att ge fler beteendeproblem. Det är anmärkningsvärt att den här viktiga informationen undanhålls föräldrar. Det är information som borde ligga till grund för hur familjepolitiken ska utformas rent generellt, men även för hur barnomsorgen bör utformas för att tillgodose barnen behov.
Vi har bara ett liv och det går inte i repris. Vårt enda existensberättigande som småbarnsföräldrar kan inte bara vara att vi ska vara en kugge i ett gigantiskt maskineri där man kramar ut mesta möjliga skattekrona av oss, tills vi stupar. Det finns ingen anledning att vi ska ha en familjepolitik som tvingar oss att arbeta som mest när barnen behöver oss som mest. Det vi behöver är familjepolitiska ramar som stöttar familjer så att vi kan få ner den ständigt ökande psykiska ohälsan bland barn. Välmående barn är viktigare än att det föds många.
Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk
Läs också:
