Ett samhälle där vi inte har tid för barn och gamla är inte ett bra samhälle

Ensam, alldeles ensam så skriver författaren Stefan Gurts pappa i sin almanacka. Stefan Gurt har gett ut boken: ”Så dödar vi en människa”, där han skriver om sin pappas sista svåra tid på ett demensboende. Det finns många aspekter att fundera över som rör hur vi låter våra äldre tillbringa sina sista dagar i livet. Vi lever i ett land som har bland de högsta skatterna i världen. Men hur använder vi skattepengarna? Barn och gamla verkar inte vara högprioriterade.

Men mitt i alla funderingar kring hur stort välfärdsuppdrag som skatterna ska finansiera finns frågan: ”Finns det någon gräns för vad vi kan förvänta oss att staten ska klara av och finns det alltid ett egenansvar som vi inte kommer ifrån?”

– Ja, det tror jag faktiskt. Jag tänker som så att vi även måste låta det civila samhället blomma ut. Vi måste lära oss att också ta ett eget ansvar för varandra, för våra barn och för våra gamla. Det räcker inte att tänka: ”Jag betalar skatt, så då behöver jag inte befatta mig med det här.” Och så tro att någon annan ska ta ansvar för barn och gamla, utan att man själv ska behöva göra en insats.

I dag beklagar Stefan Gurt att han inte umgicks mer med sin pappa. När familjen hade gäster så bjöd de inte in pappan.

Varför?, kan man ju undra.

Här finns det så mycket vi kan tänka till om, så mycket vi kan förändra och framförallt så mycket vi kan göra annorlunda. Javisst, är det så att en majoritet av människorna i det här landet lever med väldigt täta skott mellan olika generationer. De gamla är på ålderdomshemmen, barnen i förskolan och föräldrarna arbetar heltid. Det är inte en bra balans, anser jag – och jag tror att vi människor behöver balans i tillvaron för att må bra. Vi behöver tid också för relationer.

Men naturligtvis finns det mycket vi kan göra som inte kostar på särskilt mycket. Låt barnen vara med på middagar samt självklart även gästernas barn. Det är bara att duka långbord och anpassa maten efter gästerna. Bjud in alla generationer, även föräldrar och mor- och farföräldrar om de finns i livet. Det skapar dynamik och blir ofta underbart härliga tillställningar. Finns det hjärterum så finns det stjärterum. Vi har bara ett liv och det är här och nu. Så länge den äldre generationen inte valt att isolera sig av egen fri vilja – så se till att umgås. Och barnen – ja, de lär sig av att få vara med.

En liten tankeställare för alla som vill slippa rensa föräldrarnas bohag efter deras bortgång och hitta lappar som det står ”ensam” på …

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk – originalet