Förskoleplikt från 3 års ålder? Låt oss istället prata om anknytning, kärlek och föräldrars rätt

I Sverige sprids nu idén om obligatorisk förskola från tre års ålder – något som för många låter praktiskt, men som för andra är djupt oroande. Jag är en av dem som är oroad. Jag skriver inte detta som politiker, pedagog eller expert – utan som förälder. En människa med ett hjärta som slår för sina barn, och som vägrar vara tyst när rätten att själv ta hand om sitt barn ifrågasätts.

Förskolan har blivit normen. Det pratas om lärande, socialisering och utveckling – och allt det är fint. Men vi har gått vilse när vi börjat tro att barn inte utvecklas utan förskola. Att hemmabarn är “i riskzonen”. Att föräldraskapet är otillräckligt. Det är inte bara ett misstag – det är farligt.

Det finns något som inte kan ersättas: anknytningen mellan ett litet barn och den som älskar det mest i världen. Den tryggheten, den blicken, den rösten, de händerna som lyfter, tröstar, förstår – det är grunden för barnets självkänsla och framtida relationer. Den relationen byggs inte under pressade timmar efter förskolan. Den behöver tid, närvaro och tillit.

Forskning visar att barns hjärnor utvecklas i nära relationer med sina föräldrar. Föräldrar som är känslomässigt tillgängliga, lyhörda och har förmågan att förstå sina barns behov spelar en avgörande roll i barnets kognitiva och emotionella utveckling.

Idag lämnar många barn hemmet vid ett års ålder – ibland för mer än åtta timmar borta per dag. Inte för att föräldrarna vill, utan för att de känner sig tvingade. Ekonomiskt, socialt, ideologiskt. Och nu planeras ett lagkrav från tre års ålder. Det är inte frihet. Det är kontroll. Det är att underkänna oss som föräldrar.

Många av oss kan ta hand om våra barn – och vill göra det. Vi kräver inte att alla ska göra som vi. Vi säger inte att förskola är fel. Men vi säger: respektera våra val. Tvinga inte bort våra barn från våra famnar. Kärlek, lek, språk, gränser och glädje kan byggas i hemmet. Det har föräldrar gjort i alla tider.

Vi måste våga prata om detta utan att bli stämplade som bakåtsträvare. Det handlar inte om att vara emot pedagogik – det handlar om att värna om barndomens rytm, anknytningens kraft och föräldraskapets värde.

Låt oss få välja själva. Låt oss få vara där – när barnet tar sina första steg, när det viskar “mamma” eller “pappa”, när det gråter och skrattar och växer. Låt oss vara de trygga punkterna i deras liv – inte bara på kvällar och helger.

Det är dags att stå upp för våra barns rätt till sina föräldrar. Och för föräldrars rätt till sina barn.

Sevgi Durdu
Mamma och medlem i Hemmaföräldrars nätverk

Skriv på Hemmaföräldrars nätverks namninsamling här>>