Avstånd föder mer avstånd. Kärlek föder mer kärlek

Vi människor är biologiska varelser som hela tiden är under utveckling. Allt vi gör förändrar våra hjärnor och faktiskt även vårt DNA. Naturen har ordnat det så snillrikt – att vi hela tiden förändras utifrån den omsorg vi får och den miljö vi lever i. Men att vi är biologiska varelser glöms ofta bort.

För några år sedan gick en serie på Kunskapskanalen som handlade om våra hjärnor , men som också berörde det vetenskapligt som många av oss redan känt med vår magkänsla: allt vi gör med våra barn förändrar deras hjärnor men faktiskt också våra egna. Allt vi gör påverkar inte bara våra barn här och nu, utan det påverkar också kommande generationer.

Ju mer du är med dina barn – desto lättare blir det att vara förälder

I Kunskapskanalen så berättade de det jag redan berört tidigare. De berättade ur ett neurobiologiskt och anknytningsmässigt perspektiv varför tid för barn är bra. Det påverkar nämligen barnet positivt att få den närhet, kärlek, trygga anknytning, goda omsorg och sociala samspel med en vuxen som barnet behöver för att utvecklas optimalt, men det påverkar även föräldrarna. Ju mer en förälder är med sitt barn – desto lättare blir föräldraskapet. Helt enkelt för att omsorgen om barnet förändrar våra hjärnor. Det gör att vi utvecklar vår empati, vår förståelse för andra människor – ja det utvecklar vår hjärna och amygdala på ett väldigt positivt sätt. Vi utvecklar vår lyhördhet, lär oss förstå barnets signaler och blir tryggare i vår föräldraroll och det blir lättare att vägleda barnet ut i världen på ett bra sätt.

Samtidigt som vi ger det barnet det som det behöver, så att det får sin inre arbetsmodell av hur livet fungerar, så förändrar vi också barnets DNA i en positiv riktning vilket får en påverkan på kommande generationer.

Det här är inte helt ny kunskap, utan den kom redan för två decennier sedan, men av någon anledning så får det här inte spridning i Sverige. Kunskapen om att vi också är biologiska varelser har hamnat i skymundan i det här landet. För den som vill lära sig mer så rekommenderar jag Kunskapskanalens serie, men även boken ”Kärlekens roll” av Sue Gerhardt.

I korthet kan man säga att det handlar om följande:

”Studier av djur att även mammornas sätt att ta hand om sina ungar under den första tiden efter födelsen har djupgående effekter på nästan alla fysiologiska funktioner och stor betydelse för ungarnas möjligheter att hålla sig friska. En grupp forskare vid McGill University i Montreal har i försök visat att stressade djur lägger mindre tid på att slicka, klappa och putsa sina ungar. Ju mindre omvårdnad under tiden närmast födelsen, desto sjukligare blir ungarna. För möss- och råttungar visar försöken att de första veckorna är mest kritiska, för ekorrapor de första månaderna. Det antyder att känsligheten är stor till dess ungarna påbörjat sin frigörelse från mamman.

Om resultaten kan överföras på människan torde det för människobarn innebära att känsligheten i detta avseende är mycket stor åtminstone under de första 3–4 åren. Det mest uppseendeväckande med resultaten från den kanadensiska studien är att honornas sätt att ta hand om sin avkomma under den första tiden också avsätter spår i ungarnas arvsmassa. Kopieringen av arvsmassan i cellerna påverkas av hur mammorna tar hand om sina ungar. Det betyder att goda anlag fortplantas i större utsträckning om ungarna får en god omvårdnad och att sämre anlag får större utrymme vid vanvård. Dessa förändringar kunde forskarna också se hos barnbarnen, alltså i tredje generationen. Att generna inte bara formas av det biologiska arvet utan också påverkas av miljön bekräftas av en nyligen utförd studie på enäggstvillingar som visar sig successivt utveckla skillnader i genetisk aktivitet trots att de fötts med identisk arvsmassa.

Tatjana Sivik, docent i psykosomatisk medicin, menar i Forskning och Framsteg (7/00) att resultaten från den nyss nämna kanadensiska studien och annan molekylärbiologisk och experimentell neurovetenskaplig forskning stödjer den psykoanalytiska teorin att relationen mellan mor och barn är avgörande för människans fortsatta utveckling. Hennes slutsats blir att om mamman under graviditeten, amningsperioden och småbarnsstadiet kan känna tillit, lugn, kärlek och välbehag så ger det hennes barn goda förutsättningar att också bli lugna, harmoniska, sociala och kärleksfulla individer. Denna slutsats stämmer med resultaten av en studie som, enligt Barnrapporten, visar att föräldrar som själva har trygga anknytningsmönster har 3–4 gånger större sannolikhet än andra föräldrar att få ett barn som också utvecklar ett tryggt anknytningsmönster.”

Det här visar återigen att vi behöver en familjepolitik som vilar på vetenskaplig grund och inte på ideologi.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk – originalet