Små barn stressas oerhört mycket av separationer
Sue Gerhardt, författare till boken ”Kärlekens roll – hur känslomässig närhet formar barnets hjärna”, skriver om hur små barn drabbas av farlig stress vid en separation från barnets primära vårdgivare:
Farlig stress är oförutsägbara situationer som du överraskas av och vill göra motstånd mot, men som du har mycket liten kraft att göra något åt. Sett ur denna synvinkel är det uppenbart att småbarnsåren kan vara en extremt stressfylld period, om man inte har stöd från ömsinta och beskyddande föräldrar.
Senare tids forskning har klart visat att barn med trygga anknytningar inte avger höga kortisolhalter i stressituationer på samma sätt som otrygga barn gör.
Att bli skild från sin mamma eller den vårdande vuxna personen som ansvarar för barnets livsuppehälle är förmodligen den mest stressande erfarenhet som ett spädbarn eller ett småbarn kan utsättas för.
En tidig separation från modern ökar den corticotropinfrigörande faktorn (CRF) i amygdala. Denna anses av en del vara det biokemiska uttrycket för rädsla – också kortvariga separationer från källan till mat och skydd är mycket skrämmande för unga diande däggdjur, också de mänskliga.
Det finns starka belägg för att kortisolhalten stiger då vi skiljs från dem vi är beroende av. Studier av såväl apor som råttor har visat starka samband mellan tidiga separationer från modern och höga kortisolhalter.
I moderna samhällen där kvinnor har möjlighet att välja olika roller skiljs barnen i ökande utsträckning från sina mammor för att öka deras möjligheter till förvärvsarbete. Den amerikanska forskaren Andrea Dettling använde sig av kortisolmätningar för att avläsa vilken effekt detta hade på stressresponsen. Hon gick till en förskola för att studera barn i tre- fyra årsåldern som var åtskilda från sin närmaste anknytningsperson hela dagarna.
Vad hon fann, bekräftade vissa mödrars farhågor att barnen upplevde denna erfarenhet stressande. Det behövde inte vara så att barnen såg stressade ut eller uppträdde som om de var stressade, men deras stressrespons var aktiverad och deras kortisolnivåer steg allteftersom dagen led, i synnerhet för de barn som var mindre socialt begåvade. På eftermiddagen hade de extra höga kortisolnivåer – alltså vid en tid på dagen då de normalt sett var minskande hos barn som var hemma med en förälder.
Effekterna av stress i tidig ålder (exempelvis orsakade av återkommande korta separationer från barnets mamma) har blivit väl dokumenterade i forskning med djurförsök. Det handlar om en överaktiv stressrespons och en livslång tendens till ängslan, depressioner och försvagad förmåga till lustkänslor. En nyligen genomförd studie har tagit fram de första direkta beläggen för att människor i lika hög grad som djur är mycket sårbara för de effekter stressande miljöer i tidig ålder framkallar.
Förmågan att hantera problem etableras i spädbarnsåldern och den tidiga barndomen och tenderar att bli bestående livet igenom. Och har utvecklats som ett gensvar på barnets tidigaste sociala relationer. En trygg tidig relation kännetecknas av den mer eller mindre ständiga närvaron av lyhörda vuxna – detta verkar göra det möjligt för barnet att organisera sig väl i tillvaron, att kunna ta hjälp av andra för att hantera stress när så behövs och på så sätt hålla kortisolet på normala nivåer.
Vi vet att det finns starka samband mellan höga kortisolnivåer och många känslomässiga störningar. Det kan handla om depressioner, ångest och självmordstendenser i vuxen ålder, såväl som ätstörningar, alkoholism, sjuklig övervikt eller sexuella övergrepp.
Men höga kortisolnivåer är inte bara inblandade i psykologiska problem, de är också skadliga för kroppens fysiologiska system. Det kan skada hippocampus och dess förmåga att avläsa information (och kanske göra barnet ”mentalt frånvarande” eller ”rastlöst”) eller påverka den prefrontala hjärnbarkens förmåga att reflektera över och hantera beteenden. Det kan också störa immunförsvaret och göra individen mer infektionskänslig, sårläkningsprocesser kan störas och höga kortisolnivåer kan även i vissa fall leda till benskörhet och minskning av muskelmassa. Genom att höja blodsocker- och insulinhalterna kan förhöjt kortisol också spela en avgörande roll i utvecklingen av diabetes och förhöjt blodtryck och vara en faktor bakom övervikt och uppsvällda magar.
Låga kortisolnivåer också ett problem
En del människor har istället en osedvanligt låg grundnivå av kortisol och även det kan leda till störningar av olika slag. En förklaringsmodell går ut på, att om en organism under en längre tid utsätts för förhöjd kortisolproduktion, kommer den så småningom att svara med att stänga av ett antal kortisolreceptorer, en så kallad ”nedreglering”. Övergången till den lägre kortisolnivån verkar vara ett slags försvarsmekanism. Det är ett försök att avskärma kroppen från smärtsamma känslor genom undvikande, tillbakadragande och förnekelse av smärtupplevelser. Men denna (omedvetna)strategi kan leda till ett tillstånd av känslomässig stumhet och till med dissociation vilket kan få individen att känna sig tom och alienerad från andra människor. Barn i detta tillstånd kan inta ett alltmer passivt förhållningssätt vilket gör att de får svårare att reagera i lägen då de verkligen skulle behöva göra det.
I en studie på en förskola fann man exempelvis, att de barn som hade låga grundnivåer av kortisol inte reagerade genom att producera mer kortisol de dagar som var särskilt stressfyllda. De stängde av sin stressrespons.
Olyckligtvis innebär det att dessa barn stänger av känslor över huvud taget.
Sådana barn kan visa sig reagera svagare även på glädjande stimuli, även om de ofta uppvisar ett glatt ansikte och ”uppskruvad upprymdhet”.
Barn med låga kortisolnivåer kan också vara disponerade för att få psykosomatiska bekymmer som kronisk trötthet, astma, allergier och en viss typ av ledbesvär och årstidsbestämda humörsvängningar.
Läs också:
Anknytningsteori – gedigen forskning