En paus från Facebook, från nätet, från tid vid datorn

  • av

Jessica Kirjavainen

Jag vill kunna själv och visa och lära mina barn att en kan titta och faktiskt se den där bredvid och träden

och kattungar och vattnets dans nedför bäcken och blomknoppar och hundnosar och ådringarna i trädgolvet och den flammande glöden inuti elden och allt det vackra. Och känna vindens smek mot pannan och solens andetag mot sin hud och trädets skrovliga yta mot handen och skogens andetag om sin rygg.

Och kunna säga jag älskar dig och jag är så glad att du är här och jag gillar att vara med dig utan hjälp av tangenter eller någon cybervärld. Och där är jag. I det verkliga livet. Lite gammaldags och ute. Hela tiden byggandes ett nytt bättre jag. Kännandes vad som är rätt längst där inne. Med köksdans och pussar och få höra jag älskar dig vilket känns som ett vingslag från en ängel som får mitt hjärta att lyfta och virvla och värma och så en liten liten hand på min kind som ett plåster på min själ. Den lite slitna lite tilltufsade själen. Stundtals så trötta. Som hela tiden behöver den där eftertanken.

Och närvaron. Och att få vara i nu. För att kunna byggas på och byggas upp igen. Bli stark. Välmående. Och fri. Livet är något en ska vara rädd om. Att leva är en gåva och något en måste välja att göra. Och jag vill göra det nu och här. Öppet och nyktert. Utan något som distraherar och stör. Kunna se det viktigaste och största. Allt det lilla stora där bredvid. Klart och med alla sinnen vidöppna.

Jag vill leva. Lyckligt. Och rikt. Bredvid instruktioner och mallar och bara passa in i min egen. Min egna mall. Mitt rätta. Starkt. Unikt. Bara som jag är. Som jag var menad att bli. Och då krävs det ansvar. Och att jag anstränger mig. Och väljer. Aktivt. Varje dag. Varje nu. Och jag väljer att se. Känna. Och vara. Jag väljer att leva. Fullt ut. Och då hinner jag inte. Vill inte. Logga in och lägga ut.

Jessica Kirjavainen