Barn

Förskola före två års ålder kan skada ditt barn

Vi måste öka vår kunskap om vad som skapar välbefinnande och psykisk hälsa hos våra småbarn. Brist på prylar utgör inte samma hot mot ett barns hälsa som bristen på känslomässig närhet. Moderna föräldrars självförverkligande får inte gå före barnens grundläggande känslomässiga behov.

Dagens barn har bytt roller med sina föräldrar. Många småbarn måste i dag själva söka upp sina föräldrar för att kunna ”tanka” eller ”docka” närhet. De får passa på när föräldrarna kan slita sig från jobbet, karriären eller träningspassen.

Om våra barn inte ges möjlighet till att etablera en trygg och stabil anknytning under de första två levnadsåren riskerar de att drabbas av olika känslomässiga problem, exempelvis oförmåga att skapa och vidmakthålla vuxna kärleksrelationer. Det kan även ge upphov till dålig självkänsla, ångesttillstånd och en ökad psykisk sårbarhet.

När ett barn har fötts i dag är en av de mest förekommande tankarna hos föräldrarna: ”När kan det börja på förskola”? Vi tänker automatiskt i termer av att vi ska låta andra ta hand om barnet i stället för att fråga oss hur vi som nyblivna föräldrar ska bete oss för att tillgodose vårt barns behov.

I vårt land finns sen länge en spridd uppfattning om att barn behöver socialiseras så snabbt som möjligt. Detta är felaktigt: ett litet barn behöver inte socialiseras! Det är först vid tvåårsåldern som den processen behöver starta. För att denna process ska kunna ske på ett tillfredsställande sätt behöver barnet före två års ålder ha optimal tillgång till mamma och pappas trygga hamn. Föräldrarnas känslomässiga närhet, intoning och omvårdnad är avgörande.

Idag kan barngrupper i förskolan bestå av 25 småbarn fördelade på 2-3 förskollärare. Förskolelärarna gör ett bra jobb men de kan inte ersätta det känslomässiga bemötande som föräldrar bör ge sina barn. Detta medför att många barn riskerar att lida brist på känslomässig omvårdnad.

Idag lär sig 1-2-åringar att de skall bita ihop, gilla läget och inte bli ledsna när föräldrarna går till jobbet. ”Han/hon vill ju så gärna gå på dagis” och ”gråten går över” säger vi. Javisst går gråten över. Men när barnets känslor trycks undan och nonchaleras vid upprepade tillfällen skapas en inre sårbarhet. Brist på känslomässig närhet hos barn under två år kan ge betydligt allvarligare skador än de som orsakas av barnfattigdom. Vi bör därför fråga oss om barn ska börja i förskolan före två års ålder.

Barn lär sig att vara andra till lags, många sätter på sig glada miner, fast de egentligen känner sig övergivna. De måste hitta olika överlevnadsstrategier för att passa in i föräldrarnas värld. Då barn anpassar sig och biter ihop tolkar vi vuxna det som att allt är bra med dem. I själva verket kan det vara tvärtom.

Hos det vuxna barnet kan detta få konsekvenser i parrelationer. Det kan få svårt att identifiera sina egna känslomässiga behov och riskerar att få en begränsad uthållighet och problemlösningsförmåga. Det ger upp för lätt, eftersom förmågan att bygga och bibehålla starka band till andra är bristfällig.

Vi behöver stanna upp och tänka några varv till inom familjepolitiken. Varför skall vi socialisera våra barn tidigare än vad som är nyttigt? Vad ska vara vägledande: föräldrars självförverkligande eller småbarns välbefinnande? Vi behöver sätta barnens behov i fokus.

Eva Rusz
Författare, leg. psykolog, psykoterapeut, relationsexpert

Eva Rusz Foto: Privat

Artikeln har tidigare publicerats 2012-05-08 i Aftonbladet. Texten återpubliceras med tillstånd av Eva Rusz. Debattartikeln är fortfarande aktuell. Svensk familjepolitik har fortfarande inte utformats efter vad små barn behöver.

About the author

Mamma till tre barn som arbetat för valfrihet i över 20 år och som aktivt arbetat för att stötta, inspirera och ge föräldrar modet att våga följa sin magkänsla.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.