Anknyningsteori

Mamma bar barn på ryggen

Foto: Sangudo (FLICKR) LICENS: CC BY-SA

Anknytningen är en viktig pusselbit som bildar grunden för barnets välmående som äldre och vuxen. Tillsammans med kärlek, närhet, god omsorg och ett socialt samspel med en vuxen som barnet är tryggt anknutet till bildar det den grund för vad små barn behöver.

Många har hakat upp sig på att det heter anknytningsteori och verkar tro att det betyder att det är något som någon sitter och gissar kring. Men enligt Malin Broberg, professor i utvecklingspsykologi finns det gedigen anknytningsforskning som ligger till grund för de rön som presenteras kring anknytningen.

 

Människobarnet föds omoget

Enligt anknytningsteorin behöver små barn en trygg anknytning för att klara av att utforska och lära sig saker.

– Människobarn är väldigt omogna när de föds och kan helt enkelt inte klara sig på egen hand, utan är beroende av värme och närhet av sina föräldrar eller nära vårdare för att överleva, säger hon.

Anknytning är inget nytt fenomen utan det bygger på evolutionsteorin och det ser likadant ut över hela världen. Anknytningsteorin går i korthet ut på att det lilla barnet triggar igång omvårdnadssystemet hos den vuxne genom att skrika. Vi tar upp barnet och får det lugnt och tyst. Barnet lär sig att bli tryggt då det finns någon där som svarar på barnets signaler.

Bärandet grund för överlevnad

Det här inte något som är specifikt för oss människor utan det finns hos många andra arter också. Men det som gör oss lite mer specifika är att vi är så otroligt beroende av den här närheten för att klara oss.

– Genom evolutionen har vi inte kunnat lämna våra barn i en trygg bohåla, utan vi har fått bära dem med oss eftersom vi varit nomader och jägare som samlat mat, säger hon.

Den självklara anledningen till att vi burit våra barn och haft dem nära är att om vi lämnat barnen i en hög tillsammans som små kaninungar i en håla, hade de inte klarat sig, utan frusit ihjäl. Anknytningen har gjort att vi maximerat vår överlevnad genom att bära barnen med oss.

 Separation stark signal om fara

– Det verkar också som en separation från mamman eller den primära vårdaren – att bli lämnad ensam – är en av de starkaste farosignalerna ett barn kan uppleva och också en anledning till att små barn reagerar så starkt vid separationer, säger Malin Broberg, professor i utvecklingspsykologi.

– Om barn känner sig trygga vågar de utforska sina omgivningar mer, men blir de otrygga vill de återvända till den trygga basen som den vuxne utgör. Barnet kan inte både vara oroligt och ta till sig ny kunskap, säger hon.

Ett sätt att förklara varför trygghet är viktigt för små barn är trygghetscirkeln. Den förklarar hur trygghet och utforskande är beroende av varandra.

– När det gäller små barn kanske de bara orkar utforska två–tre minuter och sedan vill de tillbaka till sin trygga anknytningsperson, säger Malin Broberg.

Barn tankar trygghet

En typisk situation för trygghet och lärande kan i en ny miljö till exempel vara att barnet vill utforska en ny leksak, men sedan snabbt känner att det i stället vill tillbaka. Barnet behöver då stöd på vägen: ”Gå du och titta på leksaken”. Om barnet klättrar behöver barnet också stöd och uppmuntran och bekräftelse.

Det grundläggande handlar om att barnet behöver ”fylla på” med trygghet för att våga utforska, och den vuxne måste finnas där och ta emot barnet och inte säga: ”Kom inte här och var så klängig” – utan barnet behöver en positiv bekräftelse. På det här sättet kan utforskandet av saker och nya färdigheter hålla på hela dagen för små barn och det är det som kallas trygghetscirkeln.

Strikt anknytningshierarki

Dessutom är det viktigt att känna till att barn enligt anknytningsteorin har en tydlig anknytningshierarki. När människan levde på savannen och fara hotade skulle barnet aldrig tveka vilken trygg person det skulle vända sig till, utan enligt hierarkin gå direkt till anknytningsperson ett. Fanns inte den där så skulle barnet välja nummer två och så vidare. Det måste gå snabbt och därför är hierarkin väldigt tydlig.

Det här är opraktiskt i vårt jämställda samhälle. Mammor och pappor i dag vill att båda föräldrarna ska vara lika viktiga och att det inte spelar någon roll för barnet vem det går till. Då blir det jobbigt när barnet bara vill klänga på mamma. Men går mamma därifrån duger pappa, säger hon.

Föräldrar måste tro på sig själva

Enligt flera studier ska barnet helst ha fyllt tre år innan det skolas in. Har små barn inte behov av förskola?

– Före tre års ålder är barnets eget behov av förskola inte särskilt stort, utan det handlar om att förskolan kommit till för att erbjuda barnomsorg för att föräldern ska kunna arbeta, säger Malin Broberg.

Hon ser också flera negativa följdeffekter av att förskolan lyfts fram som så otroligt viktig och bra för barnen, då man på så sätt är med och bidrar till att föräldrar lämnar tidigt och hämtar sent:

– Det finns de som inte riktigt tror på sin föräldraförmåga längre … Ohhoo mitt lilla barn måste gå i förskola för jag räcker inte till som förälder. Och jag vet inte riktigt var den här tanken kommer ifrån, säger Malin Broberg.

Madeleine Lidman

Läs också:

Läroplanen för de allra yngsta