22 februari 2006
Pappor, barn och dagis
Varför hörs
inte papporna i dagisdebatten? Varför vill inte papporna ta ut mer än
20% av föräldraförsäkringen? Vad är svenska pappor för slynglar
egentligen?
Ja, dessa
frågor ställs ofta i debatten. I rollen som konsult och föreläsare har
jag mött tiotusentals vuxna svenskar sedan början av 80-talet, av vilka
de flesta även varit pappor och mammor. Jag övertygad om att långt mer
än 20% av papporna djupt älskar sina barn. Jag får ofta höra gripande
berättelser från pappor om när första barnet kom och förändrade
deras syn på livet. Jag finner ingen anledning att betvivla den äkta kärleken
till sina barn hos den stora majoriteten av svenska pappor. De som utifrån
statistiken i föräldraförsäkringen spekulerar om pappors attityder
till sina barn är ute och cyklar.
Inte
heller har jag som konsult funnit en hel arbetsgrupp full av oansvariga
personer. Tvärtom, de allra flesta har hjärtat på rätta stället. Däremot
är det vanligt att gruppmedlemmarna är felinformerade. Får man fel
information kommer man att bete sig tokigt även om man har ett gott hjärta.
Svenska
pappor är goda fäder, men ibland felinformerade. Svenska pappors
beteende beror på att de serveras felaktiga och motsägelsefulla budskap.
Den svenska staten med alla dess myndigheter och institutioner basunerar
ut budskapet till papporna, här i lite tillspetsad form: "Du är jätteviktig
för ditt barn vid sju månaders ålder. Då ska du ta över från din
kvinna som då behöver gå ut och jobba för att inte förlora poäng i
karriärjakten. Men var inte orolig, du är bara viktig i sju månader för
sedan tar kvinnorna på dagis över. De är utbildade och kan sedan ta
hand om ditt barn mycket bättre än vad du kan."
Jag kan
naturligtvis inte veta hur alla svenska pappor tolkar detta budskap, men låt
mig göra en gissning. De undrar, kan detta verkligen vara rätt? Deras
kvinna vill ju sällan släppa barnet vid sex-sju månaders ålder. De
vill vara hemma längre. Vare sig det beror på det kön som socialt
konstruerats i vår eminenta svenska skola eller på några förkättrade
ojämlika hormoner så är det så det förhåller sig. Sedan påstår de
statliga opinionsorganen att dagis är bäst efter föräldraledigheten. Då
blir det ju liksom ingen tid över för papporna. Nej, tänker säkert många
pappor, det finns nog en dold politisk dagordning bakom det där
kvoteringsidéerna. Detta har papporna ju alldeles rätt i. Någon pappa
kanske tänker, om vi föräldrar är så förtvivlat viktiga varför är
det då så bråttom med barnen till dagis?
Om
svenska pappor istället fick korrekt information om vad deras ettåringar
behöver så skulle det låta så här: ”Ditt barns mamma kommer
knappast att släppa ifrån sig barnet förrän runt ettårsdagen, om ens
då. Men behovet av förälder är inte över på ettårsdagen. För de
som vill börja jobba finns dagmamma eller dagis. Men, pappa, du ska veta
att om du vill vara hemma från ettårsdagen till 2-3 årsdagen och finner
glädje i detta tillsammans med ditt barn, ja då är du som pappa en bättre
vårdare för ditt barn än kvinnorna på dagis någonsin kan bli. Inte för
att det är något fel på förskollärarna, utan därför att de inte kan
ge vad du kan ge. En förälder kan ge sitt barn mycket mer än vad en förskollärare
kan ge till 4-6 små barn. Om du vill vara hemma med ditt barn så kommer
du att ge ditt barn något unikt för hela livet. För din barn hjärna är
precis som andra barns hjärnor inte riktigt färdig för livet förrän
vid 2-3 års ålder. Till dess behöver barnet sina föräldrar och gärna
sin pappa.”
Denna
sanning sägs inte i Sverige därför att den krockar med den förda
familjepolitiken. Därmed blir svenska pappor felinformerade och jämförelsevis
ointresserade.
De pappor
som nu känner sig manade här kanske undrar om man får någon ersättning
för detta. Jo, efter tretton månader finns 90 s.k garantidagar, men
sedan är det slut. Här får pappa del av statens dubbla budskap:
”Visst är du viktig, pappa, men efter föräldrapenningens slut så är
den svenska statens vård bättre än din – och framförallt mer jämställd.
Men du får gärna vara hemma – det är fint att du frivilligt avstår
från dina ”manliga privilegier” – men någon del av de 100 000
kronor per år som varje dagisbarn får, nej se det får du inte.”
Det bästa
vore förstås om detta väckte lite testosteron hos de svenska papporna.
Då kanske det kan bli en ändring på saken. Ring och prata med din
riksdagsman. Testosteronet är ju till för att skydda familjen mot yttre
faror. Dags, pappor, att skrida till handling! Det är valår i år!
Jonas
Himmelstrand, pappa, mentor och författare
Jonas Himmelstrand