Vad säger det om vårt samhälle idag?

Visst händer det då och då att det står i tidningarna om borttappade eller förrymda dagisbarn. Och visst har jag full förståelse för vilket trauma det måste vara för ett litet barn att bli borttappad eller bortglömd någonstans. Det är säkert något som kommer att prägla barnet resten av livet.

Men det som skrämmer mig mest är vad den här incidenten säger om vårt samhälle:

"Sköt dig själv och skit i andra!"

Utan undantag.

Inte ens ett litet barn i fruktansvärd nöd och fara kan tydligen få vuxna att stanna upp och ingripa. Hur resonerar människor egentligen? Jag kan bara gissa.

Min syster såg en gammal dam gå på den hårt trafikerade Essingeleden i Stockholm, för något år sedan. Damen hade uppenbarligen gått där länge, utan att någon reagerat. Min syster skrek åt sin man att stanna bilen och gick snabbt ur och sa;

- Nej, nu har du väl gått lite fel. Hoppa in i bilen så ska vi skjutsa dig dit du ska.

Damen hoppade in och det visade sig att hon var senildement och hade kommit bort från sitt boende. Min syster följde med henne till polisen och satt där tills kvinnan fick hjälp. Den här damen fick hjälp av en person till slut. Men hur tänkte alla de som bara körde förbi henne där hon gick mitt i vägbanan och riskerade att bli påkörd?

Sverige har blivit ett land där vi inte bryr oss om varandra längre. Barnen är dagispersonalens ansvar. Skolbarnen skolans ansvar och de gamla är vårdpersonalens ansvar.

Men vad beror det här på? Har vi blivit så förstatligade och indoktrinerade att inte tänka själva eller fatta egna beslut - storebror ser dig och storebror tar hand om allt åt dig - att vi upphört att vara medmänniskor?

Barn och gamla - så sårbara. Och så i behov av vår hjälp och vårt stöd. De är allas ansvar. Ett samhälle som upphört att bry sig - är ett samhälle i upplösning. Det känns som om det ensidiga produktiva tänkandet som präglat Sverige under mer än 70 år, nu har nått sin kulmen och fullkomligt urartat.

Jag tror att det är dags att sätta stopp nu. Det räcker helt enkelt. Den lilla människan måste få tillbaka makten över sitt liv. För annars blir hon omänsklig där hon springer i sitt ekorrhjul i sin stressade och tidspressade tillvaro.

Vi betalar världens högsta skatter. Så höga att de med låga och medelmåttiga löner inte kan leva på sina löner efter skatt. De måste stå med mössan i hand och be om bidrag och subventioner för att tillvaron ska gå runt.

För att få ihop till världens högsta skatter måste människor springa snabbt och långa dagar i sina ekorrhjul. Långa dagar i ekorrhjulet innebär lite tid. Tid till familj, tid till vänner och tid till medmänniskor. Världens högsta skatter har invaggat människor i tron att staten ska ta hand om alla dessa bitar som innefattar tid till familj, vänner och medmänniskor.

Så när en tvååring står ensam och övergiven vid en motorväg, så ringer människor till polisen. "Det här är ett ärende för staten. Det här har vi betalat skatt för att slippa befatta oss med. Det här får staten ta hand om."

Men en vettskrämd tvååring behöver inte en polisinsats, som i värsta fall kunde ha kommit för sent. En liten borttappad tvååring behöver medmänsklighet, behöver tas om hand av någon - med en gång.

Tid är pengar. Vilken väg ska vi gå i framtiden? Ska vi ha ett fortsatt samhälle med en övertro på att staten ska ta hand om allt. Eller ska vi ansvaret tillbaka och ge det åter till människorna?

Madeleine Lidman
Redaktör