Hemmaförälderns arbete är undervärderat

Mamma och barn

Foto: Pixabay

Vad är egentligen en förälders viktigaste uppgift? Jag skulle vilja säga att det är att ge sina barn den inre arbetsmodell som gör att de klarar livets utmaningar. Att ge dem all den närhet, kärlek, goda omsorg, trygga anknytning och sociala samspel som de har rätt till och som de behöver. Men det är ett undervärderat arbete som vi tror att vi lättvindigt kan leja bort och som därför inte räknas som viktigt i dagens samhälle.

Det är inte ett lätt arbete att satsa på att ge sina barn det de behöver enligt den forskning som finns – och det finns ändå inte några garantier. Vi är olika sköra och olika falla ödets lotter, men det är ändå en viktig grund att lägga. Ändå är hemmaförälderns arbete undervärderat och den som väljer tid för barn hamnar ofta i ekonomisk utsatthet, på grund av att de familjepolitiska ramarna är utformade för att det ska bli så.

Och precis som vi har mängder med kunskap om vård och omsorg kring andra små däggdjur som till exempel hundvalpar och hur de ska tillbringa sin första tid i livet för att må bra senare, så finns det kunskap om vad små barn behöver för att växa upp och må bra. Och det är lättare att bygga starka barn, än att laga trasiga vuxna. Men ändå så stuvas viktig forskning om anknytning, neurobiologi och utvecklingspsykologi undan i vårt land och når inte en stor del av dagens föräldrar. Istället får föräldrar höra att barn behöver undervisning från ett års ålder och att vistas i grupp för att lära sig socialt samspel och så vidare. Institution från ett års ålder framhålls som den bästa uppväxten för alla barn.

Men så enkelt är det inte och den där “undervisningen” sker bäst i socialt samspel med en trygg anknytningsperson genom den fenomenala vardagspedagogiken, där allt vi gör med barnen är lärande och pedagogik: när barnet lär sig ta på sig mössan själv, när vi lagar mat tillsammans, bakar och räknar, ritar och läser sagor, träffar andra barn i parken eller besöker vänner, bekanta och släkt, åker buss och tunnelbana och går på skogspromenader. Ja, när vi är där ute i det verkliga livet och lär barnen hur det fungerar. Och där det sociala samspelet och att lära sig fungera i grupp fungerar lika bra när man träffar kompisar i parken, kusinerna på släktkalaset, eller mor- och farföräldrar, under trygg vägledning av en vuxen. Tyvärr värderas det här arbetet med att vårda och fostra sina egna barn inte – när en förälder gör det själv. Det får många att känna sorg och fick en mamma att skriva följande rader:

Tänk att det är så lågt värderat att välja att ta hand om sina barn, blev påmind om som en tagg i hjärtat idag igen.
Jag pratade med Försäkringskassan då jag har valt att hoppa av en CSN-berättigad kurs nu i höst på 50%, för att vara med barnen istället på heltid. Det är alltså så att om jag slutar plugga, så måste jag skydda min sjukpenninggrundande inkomst, SGI, på annat sätt (det vill säga jobba eller vara arbetssökande), eller ta ut fem dagar i veckan (men då tar dagarna slut så fort så det vill jag helst inte, hade hellre tagit föräldradagar på halvtid – men det har jag visst ingen frihet i att bestämma) – annars kommer min hittills skyddade SGI att nollas. Noll.

“om du väljer att vara hemma och ta hand om dina barn så kommer vi INTE ta hand om dig om du blir sjuk”.

Systemet säger med andra ord “om du väljer att vara hemma och ta hand om dina barn så kommer vi INTE ta hand om dig om du blir sjuk”. Och detta dessutom i pandemi-tider där ingen går säker från att smittas.

Det är ju inte så att jag aldrig kommer arbeta för skattepengarna igen. Jag ska betala “min del” till staten, jag lovar, men varför ser inte staten att jag nu ger allt för att bidra till ett tryggt framtida samhälle med trygga medborgare genom att ge barnen en trygg hemmatid? Det borde vara enkelt att se den långsiktiga vinsten (eftersom man helst ska prata i sådana termer).

Detta i kontrast till de som sätter in barnen på förskolan från ett års ålder, för att på liv och död ha sina karriärer – och missar sina barns barndom. Men de ska ha all rätt till både ersättning för vård av sjukt barn, VAB (som vi för egen del aldrig belastat samhället med eftersom nån alltid har varit hemma med barnen) och en säkrad SGI. Och våra skattepengar ska gå till att finansiera förskolor. Men till oss då, och alla hemmabarn och hemmaföräldrar? Vi tycks vara osynliga, så ouppskattade och besvärliga som inte följer mallen. Det är bara så snett.

Victoria

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *