Foto: Pixabay
Flera kommuner går nu ut och vädjar till föräldrar som är föräldralediga eller arbetslösa, att inte lämna barnen i förskolan under jullovet när stora delar av personalen är sjuka och några få ska klara av arbetet när det inte går att få fram vikarier. ”Vad då, jag betalar faktiskt för platsen”, säger en del föräldrar och glömmer hur starkt subventionerad en förskoleplats är. Om den faktiska kostnaden är cirka 12 000 kronor per månad och barn, så betalar föräldern bara en bråkdel.
“Vi vet att de barn som inte går i förskola är de som behöver det mest”, säger regeringen och hävdar att det framförallt är barn till nyanlända som inte går i förskola idag. Jag som driver Hemmaföräldrars nätverk (originalet) – Sveriges ledande hemmaförälderorganisation och har ett nätverk med över 4 000 föräldrar vet naturligtvis att det inte stämmer. Men en lögn blir lätt en sanning när samma budskap hela tiden ogranskat matas ut.
Många barn går 50 timmar i veckan i förskolan, eller mer, samtidigt som vi har en familjepolitik som med ekonomiska styrmedel föser in en majoritet av alla föräldrar i standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet i förskola från ett års ålder. (Särbeskattning kombinerat med kraftiga subventioner av förskolan, minskar valfriheten drastiskt). Frågan är hur politikerna kommer använda den makt de får när barn tillbringar så lite tid med sina föräldrar.
“If children started school at six months old and their teachers gave them walking lessons, within a single generation people would come to believe that humans couldn’t learn to walk without going to school”.
“Om barn började skolan vid sex månaders ålder och pedagogerna började undervisa dem i hur man går, så skulle människor bara en generation senare tro att barn inte kan lära sig gå om de inte går i skolan”.
Ett citat som visar på hur det gick till när föräldrar började tro att barn behöver undervisning som små elever i förskola i “det livslånga lärandet”, för att lära sig saker som barn lärt sig alla tider utan att gå i förskola.
Många verkar tro att krisen i förskolan går att lösa enbart genom att kräva mindre barngruppsstorlekar. Men det är krav som framförts i två decennier utan resultat. Det visar att en förändring krävs på en övergripande nivå. För att få grepp om vad som behöver göras måste man också förstå vad som lett fram till dagens situation.