Vad händer med det lilla barnet när de vuxna bara ger tillsägelser?

Redan för tio år sedan konstaterade Skolinspektionen att de yngsta barnen på många förskolor inte fick den uppmärksamhet och det sociala samspel de hade behov av. Problemen kvarstår men nu mäter Skolinspektionen inte längre den här aspekten.

Rent konkret bör vi fundera över vad som händer med ett litet barn när det söker en vuxens blick och den vuxne är upptagen med fyra andra barn?
Vad händer när barnet vill visa något, behöver tröst eller försöker berätta något och pedagogen samtidigt måste hjälpa ett annat barn vid ett toalettbesök, avstyra en konflikt eller hålla ordning på resten av gruppen?
Det här är frågor som är svåra att fånga och återberätta i statistik över antal barn och personal. Men det var ändå precis den typen av frågor som Skolinspektionen faktiskt undersökte för omkring tio år sedan.

När Skolinspektionen tittade på de yngsta barnen

2015 genomförde Skolinspektionen en så kallad flygande granskning av 101 förskolor och inspektörerna observerade hur det såg ut i vardagen hos de olika förskolornas.
Det handlade inte bara om ifall barnen var säkra, utan man tittade på var om personalen var tillgänglig och lyhörd, om barnen fick uppmärksamhet, om de fick tröst och närhet och om personalen deltog i deras lek och tog tillvara på deras initiativ. Resultatet visade på flera brister.

På 16 av de 101 förskolorna fanns brister när det kom till uppmärksamhet och tillsyn. Skolinspektionen beskrev bland annat situationer där personalen intog en passiv och övervakande roll, istället för att de var samspelade aktivt med barnen.

I vissa verksamheter bestod kommunikationen med de yngsta barnen till stor del bara av tillsägelser och förmaningar. Skillnaden i bemötandet är grundläggande. Ett barn kan vara övervakat utan att vara det får någon uppmärksamhet. En vuxen kan ha kontroll över barngruppen men har inte möjlighet att möta det enskilda barnets behov av samspel och kontakt. Och ett barn kan vara fysiskt nära en vuxen utan att den vuxne faktiskt är känslomässigt tillgänglig. Allt detta är problematiskt.

En femtedel fick för lite uppmärksamhet

I Skolinspektionens granskning 2016 undersöktes bland annat sambandet mellan barngruppens storlek, personaltäthet och de yngsta barnens trygghet. Där blev bilden ännu tydligare.
Vid omkring en femtedel av de observerade förskolorna bedömdes uppmärksamhet och tillsyn vara mycket eller ganska låg. Skolinspektionen tittade då bland annat på om personalen var engagerad i och intresserade sig för vad barnen sa och gjorde.

När personalen inte hinner bemöta barnets försök till kontakt förändras också samspelet. I stället för att de pratar och interagerar med barnet och bekräftar vad barnet säger, kan kommunikationen komma att handla om korta tillsägelser som:
”Nu sitter vi här.” ”Sluta.” ”Vänta.” ”Nej, inte så.”

Det behöver naturligtvis inte vara fel att säga ifrån. Självklart behöver små barn vägledning och gränser. Problemet uppstår när tillsägelserna blir den dominerande formen av kommunikation, på grund av att det är enda sättet som personalen kan vara närvarande på.

Det handlar om mer än tillsyn

Det är någonstans här som diskussionen om barngrupper ofta blir väldigt förenkla. Ta bara det att man säger att en förskola har fem barn per personal. Det betyder faktiskt inte per automatik att varje barn får en femtedel av en vuxens uppmärksamhet. Helt enkelt eftersom pedagogen samtidigt måste hjälpa barnen med olika saker, lösa konflikter, hålla uppsikt, klä på dem, byta blöjor, duka, städa, svara på frågor och hantera övergångar.

Det finns med andra ord en skillnad mellan personaltäthet på papperet och den faktiska tid som en vuxen kan ägna sig åt ett enskilt barn.

Skolverket anger idag 6–12 barn som ett riktmärke för grupper med barn i åldern 1–3 år. Riktmärket är inte tvingande, men Skolverket betonar samtidigt att personaltätheten behöver vara god i förhållande till antalet barn. Trots det var den genomsnittliga barngruppen för barn upp till tre år 12,5 barn hösten 2025, alltså över den övre delen av Skolverkets riktmärke.

Vad säger forskningen?

Den här diskussionen pågår inte bara i Sverige. En systematisk forskningsöversikt från 2022 tittade på sambandet mellan antal barn per vuxen, barngruppens storlek och kvaliteten på samspelet i förskola och annan barnomsorg för barn 0–5 år. Forskarna fann stöd för att färre barn per vuxen och mindre grupper kan förbättra kvaliteten i samspelet mellan barnen och pedagogerna.

Hur mycket av dagen blir barnet faktiskt sett?
Det är en fråga som vi inte kans vara på med dagens statistik. Vi vet hur många barn som går i förskolan. Vi vet hur många barn det finns i genomsnitt i barngrupperna. Vi vet hur många barn det går per heltidstjänst.

Men vi saknar svar på följande viktiga frågor:
• Hur ofta har en pedagog tid att svara när barnet söker kontakt?
• Hur ofta får barnet den tröst det behöver när det är ledset?
• Hur mycket tid finns för ögonkontakt, samtal och gemensam lek mellan barn och pedagoger?
• Hur ofta får barnet en pedagogs odelade uppmärksamhet?
• Hur ofta svarar pedagogen på barnets kontaktförsök och hur ofta blir de avbrutna eller ignorerade?

Sedan 2018 har något förändrats

Skolinspektionen återkom 2018 till frågan om förskolans kvalitet och konstaterade fortfarande att det fanns verksamheter där personalen inte var tillräckligt närvarande för att möta barnens behov av närvaro, tröst och uppmärksamhet. Detta gällde särskilt de yngre barnen.

Sedan dess har fokus i Skolinspektionens större granskningar av förskolan förändrats. Det finns senare granskningar som rör undervisning, kvalitet, organisation och deltagande i förskolan.
Men någon ny nationell granskning som på samma sätt observerar det enskilda 1–3-åriga barnets tillgång till vuxnas uppmärksamhet och lyhördhet går inte att hitta under de senaste åtta åren.

Förutsättningarna är oförändrade

Skolverkets statistik för 2025 visar att det i genomsnitt går 5,1 barn per heltidstjänst i förskolan och att den genomsnittliga barngruppen är 15,3 barn. För grupper med barn upp till tre år är genomsnittet 12,5 barn. Skolverket konstaterar dessutom att strukturer som personaltäthet och gruppstorlek i stort sett ligger fast.

Därför är det rimligt att ställa frågan:
Om nu Skolinspektionen faktiskt hittade dessa brister som drabbar framförallt de yngsta barnen – varför följer man inte upp detta regelbundet?

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk