Förskola eller hemma? Hur politiska beslut har förändrat föräldrars valfrihet

Det blir ofta intressanta diskussioner efter de inlägg jag publicerar för Hemmaföräldrar. Jag uppskattar när läsare invänder eller ställer frågor, eftersom det tvingar mig att tänka ett varv till. Ofta leder det till att jag upptäcker mönster som jag inte sett tidigare.

Nyligen skrev jag på Instagram att ”i Sverige vill makten att alla barn ska gå i förskola.” En läsare reagerade direkt på ordet makten och menade att det lät konspiratoriskt. Men frågan är egentligen inte vad man väljer att kalla det. Den intressanta frågan är vem som driver utvecklingen och om den verkligen har sitt ursprung hos svenska folket.

Svenska väljare har aldrig röstat om att så många barn som möjligt ska gå i förskola från tidig ålder.

Svenska väljare har aldrig röstat om att så många barn som möjligt ska gå i förskola från tidig ålder. Däremot finns politiska mål på både europeisk och nationell nivå som under lång tid gått i den riktningen. EU har exempelvis satt upp mål om ett högt deltagande i förskola och barnomsorg, bland annat för att underlätta kvinnors deltagande på arbetsmarknaden. Deras mål beskriver uttryckligen att fler barn ska gå i förskola för att ”undanröja hinder för kvinnors deltagande på arbetsmarknaden.”

I Sverige har utvecklingen fortsatt genom en rad politiska beslut. Kommunerna är i dag skyldiga att kontakta vårdnadshavare vars barn inte går i förskola från det år barnet fyller tre år. Brev skickas ut, telefonsamtal rings och i vissa fall görs även oannonserade hembesök. Syftet är att få fler föräldrar att sätta barnen i förskolan, trots att de redan har en välfungerande lösning med pedagogisk omsorg (dagmamma), eller hemmaomsorg.
För många föräldrar upplevs detta inte som neutral information utan som påtryckningar. De frågar sig varför just deras val måste följas upp och varför de återkommande kontaktas av kommunen när de redan fattat ett genomtänkt beslut om sitt barns omsorg.

Samtidigt presenteras ofta en mycket positiv bild av förskolan från myndigheter och olika forskningsinstitut. Det hävdas att forskningen visar att barn som går i förskola klarar sig bättre i skolan och får bättre psykisk hälsa senare i livet. Den bilden är dock långt ifrån okontroversiell. Internationell forskning visar betydligt mer blandade resultat och pekar också på risker, särskilt när barn vistas långa dagar i stora barngrupper under de första levnadsåren. Och i Sverige ser vi ständigt sjunkande skolresultat och ökande psykisk ohälsa i samma takt som att alltfler barn gått i förskola.

Trots att förskolan i dag omfattar nästan alla svenska barn saknar vi forskning i Sverige under de senaste 45 åren på vilken effekt förskola har på barn. Under lång tid har forskare efterfrågat mer forskning på området, men omfattande svenska långtidsstudier lyser fortfarande med sin frånvaro. Forskare vittnar om att de sökt pengar, men fått avslag. Samtidigt används äldre internationella studier från 60-, 70- och 90-talet ofta som underlag när föräldrar informeras om förskolans effekter.
Det väcker en berättigad fråga: Varför satsar Sverige inte betydligt mer på oberoende forskning om en verksamhet som omfattar nästan alla landets småbarn?

Först byggdes förskolan ut genom maxtaxa och allmän förskola. Samtidigt försvann många alternativ

När man ser tillbaka på de senaste decenniernas reformer framträder också ett tydligt mönster. Först byggdes förskolan ut genom maxtaxa och allmän förskola. Samtidigt försvann många alternativ, såsom kommunala dagmammor och senare togs även vårdnadsbidraget bort i de kommuner som valt att införa det, efter ett regeringsbeslut från S, V och MP, med stöd av L och C.

Förskolan erbjöds sedan bara till barn mellan ett till fem års ålder, varför föräldrar blev tvungna att sätta sina barn i förskoleklass istället det år de fyllde sex år. Den beskrevs först som frivillig, men eftersom barnen inte längre kunde gå kvar i förskolan det år de fyllde sex år blev valet i praktiken begränsat. Några år senare blev förskoleklassen obligatorisk och nyligen sänktes skolåldern till sex år, trots att det hela tiden funnits en stark opinion mot sänkt skolplikt.

Sakta kokar grodan i grytan. *

Varje enskild reform kan diskuteras för sig. Men tillsammans visar de hur stora samhällsförändringar ofta genomförs stegvis – sakta kokar grodan i grytan. Alternativen blir färre, normerna förändras och det som en gång uppfattades som ett politiskt förslag blir efter hand en självklarhet.
Det är därför jag använder ordet makten. Inte därför att jag tror på någon hemlig konspiration, utan därför att det faktiskt finns politiska institutioner, myndigheter och beslutsfattare som genom lagstiftning, ekonomiska styrmedel och informationsinsatser påverkar vilka val familjer gör.

Det är en helt legitim demokratisk diskussion att föra.

Frågan är inte om staten ska få fatta beslut. Frågan är hur långt staten bör gå i att styra familjelivet, och om föräldrar verkligen får ta del av hela kunskapsläget innan de förväntas fatta beslut om sina barns första år.
Den diskussionen borde vara betydligt större än den är i dag.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

* Metaforen om den kokande grodan beskriver hur människor ofta reagerar på plötsliga hot men kan missa långsamma, gradvisa förändringar. När en situation försämras steg för steg vänjer vi oss lätt vid den och märker inte hur allvarlig den blivit förrän det är mycket svårt att agera. Det används ofta för att beskriva exempelvis gradvis ökande stress, inskränkningar av fri- och rättigheter eller långsamt försämrade arbets- och livsvillkor.