Förskolan inifrån: vittnesmål om stress, långa dagar och stora barngrupper

Det är alltfler pedagoger i förskolan som tar bladet från munnen och berättar om hur det kan se ut i vissa förskolor. Trots att kvaliteten i dagens förskolor är så otroligt ojämn och trots att det finns vissa förskolor som inte klarar sitt uppdrag, så har vi sedan 2023 en lag där alla kommuner ska arbeta aktivt för att få in 100 procent av alla barn i förskolan. Det gäller inte bara de som har hemmaomsorg, utan även de som går i pedagogisk omsorg (dagmamma/flerfamiljssystem).

Det är märkligt att det här får fortgå när det inte går att garantera att barn inte far illa i förskolemiljön, så här berättar en timvikarie i förskolan om sina erfarenheter:

Jag ser morgontrötta barn som blivit väckta tidigt för att stressas iväg till förskolan. Jag ser pedagoger som sliter skrikande barn ur famnen på mamman och säger åt henne att gå för det är ”bäst” med kort avsked. Barn som framför sig har tio timmars frånvarande föräldrar. Varje vardag. Ja, ofattbart nog även många ettåringar!

“Jag ser barn som inte orkar med dagen”

Jag ser barn med glansiga, livlösa ögon och ständigt rinnande snor. Jag ser barn som ligger still på golvet och inte vill leka. Jag ser nervösa barn som inte kan sitta still, som ständigt söker uppmärksamhet eller hamnar i konflikter. Jag ser barn som vaknar för tidigt under vilan och inte kan somna om på grund av andra gråtande barn. Barn som verkligen hade behövt sova. Jag ser barn som hostar tills de nästan tappar andan, barn som bajsar och kissar på sig av stress.

En dag fylld av moment och övergångar

De ska städa upp efter sin lek, äta frukt, gå på toaletten, klä på sig ytterkläder, ut och leka i två timmar bland 70 andra barn och alldeles för få vuxna i gråkallt väder. De ska gå in, tvätta händerna, ha samling, äta lunch, gå på toaletten, vila, leka, avbrytas i leken, äta mellanmål, gå på toaletten, klä på sig, gå ut igen. Så rullar det på, fem dagar i veckan. I hög ljudvolym, i stoj och stim, bland många barn och nya vikarier.

Anknytning, närhet och vardagsstress

Jag ser barn som gråtande sträcker upp sina händer mot en pedagog. Jag ser barn som gömt sig, barn som med ledsna ögon frågar när mamma eller pappa kommer. Varje dag.
– Om fem timmar, svarar en pedagog vid lunchtid, när barnet redan varit där sedan halv sju på morgonen.

Delade bilder av förskolan

Jag ser pedagoger som inte bryr sig, eller är känslokalla mot ledsna barn. ”Han är bara sur för att han inte fick ha den stora lastbilen, bry dig inte om det, han är sån”. Jag ser också ambitiösa, omsorgsfulla pedagoger, men som går på knäna. Pedagoger som i tamburen ler förstående mot föräldrarna, men i personalrummet är överens om att det är barnmisshandel att låta barn vistas på förskolan i 40–50 timmar i veckan, (ibland ännu längre!).

Ingen läroplan, professionell pedagog eller skapandeaktivitet, ingen sångsamling, näringsrik kost, språkövning, mattelek, skogsutflykt, inget djungeltema eller kompisgäng, ingen bygghörna, dockvrå, myssoffa, ipad eller sagostund kommer någonsin kunna ersätta ett barns behov av sina föräldrars närhet och känslomässiga omvårdnad.

Oro för vad långa dagar gör med barn

Jag ser hundratals barn som blir övergivna av sina föräldrar varje dag. Under lögnen att barn behöver socialiseras och att de lär sig så mycket bra på förskolan som de måste kunna för att utvecklas till självständiga individer. Det kan till en viss mån vara sant. Men det borde vara förbjudet att låta barn upp till tre års ålder vistas på förskolan längre än max fem timmar per dag! De behöver inte mer! De orkar inte längre än så! Jag ser knappt längre något barn som hämtas före mellanmål (snarare hämtas de allra flesta långt senare än så) och 15-timmarsbarnen har minskat drastiskt på sina håll.

“Vi måste våga prata om barnens vardag”

Studier visar att långa dagar på förskolan gör barn stressade med höga skadliga kortisolhalter som följd. Många av dessa barn kommer få bestående psykiska och fysiska skador, det vill säga ångest, depressioner, självmordstankar. De löper ökad risk att bli missbrukare och få ätstörningar eller diabetes enligt Sue Gerhardt, psykoterapeut med psykodynamisk inriktning, författare till boken ”Kärlekens roll – hur känslomässig närhet formar barnets hjärna”. För de fick inte det viktigaste. De snuvades på livsviktig anknytning, föräldrarnas närhet, trygghet, bekräftelse, kärlek. De blev svikna av de enda de förtröstade på.

Sofia/timvikarie

Detta är ett anonymiserat vittnesmål från en timvikarie i förskolan. Texten speglar personens upplevelser och åsikter.