När föräldrar inte längre anses förstå sina egna barn – om förskolan, makten och små barns behov

”Det är så otroligt bakvänt att föräldrar ska bedöma hur ’bra’ en förskola är. Varför ska de göra det? Hur skulle de ens kunna det? En bra förskola har inte som syfte att tillfredsställa föräldrarnas behov”, skriver förskolläraren Eva Lindström i tidningen Förskolan.

Det här var nog något av det märkligaste jag läst på länge – men samtidigt är det ett tydligt uttryck för den utveckling vi sett under lång tid, där polariseringen mellan förskolepersonal och föräldrar ökar.

Tydligen anses föräldrar inte förstå tillräckligt mycket för att kunna ha synpunkter på verksamheten.

Tydligen anses föräldrar inte förstå tillräckligt mycket för att kunna ha synpunkter på verksamheten. Här vet ”professionen” alltid bättre än föräldrarna hur en bra förskola ska vara, och därför blir föräldrarnas kunskap om de egna barnens behov ointressanta.

Men hur hamnade vi där?

Det här med att göra daghem till skola för ettåringar, personal till lärare och chefer till rektorer verkar på vissa håll ha fått perspektiven att fullständigt förskjutas. Omsorgsbiten har nedvärderats, medan undervisning upphöjts till något närmast heligt.

Samtidigt arbetar kommunernas uppsökande verksamheter aktivt för att få in så många barn som möjligt i förskolan från tre års ålder. Föräldrar får ofta intrycket att förskolan är något inget barn får missa. Men det man sällan talar högt om är varför denna expansion drivs så hårt.

Jakten på att få in nästan alla barn i förskolan handlar inte om barnens behov eller utveckling. Den handlar om ett EU-mål som satts för ökat arbetskraftsdeltagande där fler barn i förskolan ska genomföras ”för att undanröja hinder för kvinnors inträde på arbetsmarknaden”.

Om förskolan framställs som avgörande för barns framtid blir kritik nästan ett hot mot hela samhällsprojektet.

För att få föräldrar att se förskolan som en nödvändighet har begrepp som omsorg, trygghet och barnpassning successivt ersatts med ord som utbildning, undervisning och lärande. Och kanske är det också därför vissa reagerar så starkt när föräldrar ifrågasätter verksamheten. Om förskolan framställs som avgörande för barns framtid blir kritik nästan ett hot mot hela samhällsprojektet.

Men föräldrar är inte okunniga.

Det är föräldrarna som känner sina barn bäst. De ser när barnen inte mår bra. De ser stressen, tröttheten, de förändrade beteendena och signalerna som ingen statistik i världen kan fånga fullt ut.

Kejsaren är naken. Förskolans påstådda självklara betydelse börjar allt mer likna tyget i kejsarens nya kläder. Många ser det – men få vågar säga det högt.

Och det där med ”vetenskapen” som Eva Lindström hänvisar till är inte heller så okomplicerat som det ofta framställs. Om förskolan verkligen byggde på forskning om små barns behov skulle kunskap om anknytning, neurobiologi, stress och utvecklingspsykologi stå betydligt mer i centrum än idag.

Men den forskningen hamnade i bakgrunden när dagHEM blev förSKOLA.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Förskoleplikt handlar inte om barnen
Föräldrar med hemmaomsorg jagas