När staten tappar fokus på vad små barn behöver

Den som vill diskutera stora barngrupper, personalbrist, ökningen av allvarliga skador i förskolan eller den växande användningen av manualbaserade program för att korrigera barns beteenden, gör klokt i att välja sina ord med största försiktighet. Särskilt ett ord måste undvikas till varje pris: dagis.

Det spelar ingen roll hur allvarligt ämnet är. Du kan beskriva ett barn med bitmärken över hela ryggen, något som personalen inte ens uppmärksammat, utan som en chockad förälder upptäcker först hemma. Om du i samma text råkar skriva “dagis” kommer hela diskussionen att förflyttas – från barnets situation till en upprörd rättelse: det heter förskola, inte dagis.

varför denna starka reaktion på ett ord?

Visst går det att förstå att den som utbildat sig i tre och ett halvt år vill känna stolthet över sitt yrke. Men varför denna starka reaktion på ett ord? Varför tillåts det ta över samtalet, även när barn far illa?

Begreppet “dagis” kommer från daghem, den benämning som användes innan läroplanen infördes och verksamheten omdefinierades till förskola. Med läroplanen blev små barn en del av utbildningssystemet, och ettåringen beskrivs idag som “en elev i det livslånga lärandet”.

Men den avgörande frågan kvarstår: blev det bättre för barnen?

Det finns nämligen ingen forskning de senaste 45 åren på vilken effekt den svenska förskolan haft på barn. Inte heller finns jämförelser mellan barn som gått på dagis och barn som gått i dagens förskola. Ändå tas det ofta för givet att förändringen varit en förbättring.

Omsorgen var tydligt prioriterad

När man ser tillbaka på dagisverksamheten framträder en annan bild än den som ibland förmedlas. Miljöerna var ofta mer hemlika, lugnare och mer ombonade. Leken stod i centrum. Barngrupperna var mindre och personaltätheten högre. Omsorgen var tydligt prioriterad och barnen hade tid och möjlighet att få närhet, tröst och trygghet.

Med färre barn och fler vuxna blev det också lättare att förebygga konflikter och skador. Personalen hade bättre förutsättningar att stödja barn i deras sociala utveckling, snarare än att i efterhand försöka korrigera problematiska beteenden genom standardiserade program.

Många barn började när de var äldre än ett år och deras dagar var dessutom ofta kortare. Det innebar att de barn som behövde långa dagar kunde få lugnare stunder tillsammans med personalen på eftermiddagen, tid att landa, vila och få den närhet de behövde. Mindre grupper gav också mindre buller, mindre stress och större möjlighet för barn att dra sig undan när de behövde det.

Det fanns mer tid – för inskolning, för relationer och för att faktiskt se varje barn.

Idag ser verkligheten annorlunda ut. Förskolepersonalen tillhör en av Sveriges mest sjukskrivna yrkesgrupper. Smittspridning bland små barn är en faktor, men mycket tyder på att den psykiska belastningen och de höga kraven spelar en ännu större roll. Hög personalomsättning och sjukfrånvaro innebär att barn ständigt möter nya vuxna, vilket i sin tur ökar otryggheten och stressen.

Fokus förskjuts från relationer till administration.

Samtidigt har dokumentationskraven ökat kraftigt. Tid som tidigare lades på barnen går nu åt till att dokumentera, följa upp och utvärdera verksamheten. Fokus förskjuts från relationer till administration.

Det är också värt att notera att målet om en helt förskollärarutbildad personalstyrka aldrig kommer uppnås – många lämnar yrket. Samtidigt finns det förskolor som saknar förskollärare helt, och där verksamheten drivs av personal utan formell utbildning. I vissa fall saknas även tillräckliga språkkunskaper, vilket ytterligare försvårar arbetet.

I ljuset av detta framstår vissa politiska förslag som märkliga. När krav ställs på att fler barn ska in i förskolan, exempelvis med argumentet att barn till nyanlända behöver lära sig svenska, väcks frågor om kvaliteten i den verksamhet som erbjuds. Om språkutveckling är målet finns alternativa lösningar, som riktade insatser i öppna förskolor där barn och föräldrar deltar tillsammans.

Förskolan är en pusselbit i familjepolitiken men den kan inte ses isolerat. Villkoren i förskolan kommer inte att förbättras utan ett bredare perspektiv. Vi behöver ställa en mer grundläggande fråga: vad behöver små barn för att må bra och utvecklas på bästa sätt?

Den kunskapen är avgörande. Inte bara för hur förskolan ska utformas, utan också för vilka alternativ som behöver finnas. För att alla barn, oavsett familjesituation, ska få en trygg och utvecklande start i livet krävs ett system som utgår från barnens behov.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk