Barn behöver fler än mamman – om anknytning, nervsystem och flockens betydelse

I diskussionerna kring vad små barn behöver hörs ibland från vissa budskapet om att mamman är helt avgörande för anknytningen och regleringen av barnets nervsystem då hon burit barnet och ammar. Det ligger en biologisk sanning i att mamman har en särskild roll i början. Men det är inte hela bilden.

Barn behöver fler anknytningspersoner
Barn är inte skapta för att klara sig med en enda viktig vuxen. De är skapade för en flock: mammor, pappor, mor- och farföräldrar och andra nära vuxna. Det är också därför vi heter Hemmaföräldrars nätverk, då vi bygger nätverk för mammor OCH pappor samt andra nära anhöriga till barnet. Vi riktar oss inte bara till mammor och vi pratar inte hemmafruar, vi pratar föräldrar – hemmaföräldrar och små barns behov utifrån vad som gjort homo sapiens till ett av de mest framgångsrika däggdjuren.

Anknytningsforskning
Den moderna anknytningsteorin, utvecklad av John Bowlby och vidareutvecklad av Mary Ainsworth, visar att barn knyter an till flera personer, inte bara en. Ett barn kan ha upp till fem anknytningspersoner. (Läs mer om anknytning här >>). Det viktiga är inte könet på den vuxne, utan hur trygg, lyhörd och känslomässigt tillgänglig personen är.

När vi talar om anknytning menar vi barnets djupa känslomässiga band till de vuxna som skyddar och tröstar. Forskningen visar att de flesta barn utvecklar en hierarki av anknytningspersoner. Det finns ofta en primär anknytningsperson, vilket ofta mamman, men barnet kan samtidigt ha starka, trygga band till pappa, mor- och farföräldrar eller andra nära vuxna.

Det avgörande är:

• Vem svarar på barnets signaler vid rädsla?
• Vem hjälper till med känsloregleringen?
• Vem finns kvar över tid?

Barn som har flera trygga anknytningsrelationer står ofta mer robusta inför stress och förändringar. Det är en skyddsfaktor.

Nervsystemet regleras i relationen

Spädbarn kan inte själva reglera sitt nervsystem. De behöver en vuxen som hjälper dem att komma tillbaka till lugn när de blir överväldigade. Detta kallas samreglering. Forskning om barns stress och hjärnutveckling, bland annat från Harvard Universitys Center on the Developing Child, visar att det är responsiv interaktion, det som ibland kallas ”serve and return”, som bygger stabila nervsystem.

Som när en lugn vuxen:

• håller barnet,
• talar mjukt,
• svarar på signaler,
• speglar barnets känslor,

då sjunker barnets stressnivåer och hjärnan utvecklas optimalt. Detta är inte biologiskt reserverat för mamman. Pappor kan känlsoreglera. Mor- och farföräldrar kan känsloreglera. Andra nära vuxna kan känsloreglera, om relationen är stabil och trygg.

Amning är biologisk – anknytning är relationell
Graviditet och amning innebär en unik biologisk koppling mellan mor och barn. Hormonet oxytocin frisätts, vilket kan stärka närhet och lugn.
Men anknytningen är inte beroende av amningen. Flaskmatade barn knyter an lika tryggt. Oxytocin frisätts också vid hudkontakt, ögonkontakt, lek och varm beröring, oavsett om det är mamman eller pappan som håller barnet.

Det biologiska försprånget betyder inte att andra relationer är mindre viktiga.

Homo sapiens är en art som lever i flock
Ur ett evolutionärt perspektiv är människan en så kallad kooperativ uppfödare. Barn har historiskt vuxit upp i nätverk av vuxna: mödrar, fäder, mor- och farföräldrar, syskon och andra nära vuxna.

Detta ökade barnets överlevnadschanser. Om en vuxen blev sjuk eller frånvarande fanns det andra som bar, matade, skyddade och tröstade. Att ett barn bara skulle vara biologiskt programmerat att klara sig med en enda person stämmer helt enkelt inte med hur människan utvecklats genom hundratusentals år.

Pappans och mor- och farföräldrarnas betydelse
Forskning visar att engagerade pappor påverkar barns emotionella reglering, självkänsla och sociala utveckling positivt. Mor- och farföräldrar kan utgöra stabila trygghetspersoner och bidra till kontinuitet och lugn.

Fler trygga relationer innebär:

• Fler som kan bära när föräldern är trött.
• Fler som kan reglera när känslorna stormar.
• Fler som kan spegla barnets värde.

Det gör inte mamman mindre viktig. Det gör barnet mer skyddat. Mamman har ofta en särskild biologisk roll i början, men barnets anknytning, hjärnutveckling och nervsystemsreglering är inte knutet enbart till mamman, utan till trygga, stabila relationer i hela hierarkin av anknytningspersoner i familjen. Det är så naturen har ökat deras livschanser genom hela mänsklighetens historia.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk