Vårdnadsbidraget – vad handlade det egentligen om?
I partiledardebatten i Sveriges Television den 8 oktober 2017 ropade dåvarande statsministern Stefan Löfven (S): ”Vi tog bort vårdnadsbidraget som de borgerliga införde för att kvinnor skulle stanna hemma.” Det är en formulering som har fått stå oemotsagd. Men den ger inte en sann bild av vad vårdnadsbidraget faktiskt handlade om. Det handlade aldrig om att ”hålla kvinnor hemma”. Det handlade om att ge familjer med barn som behövde mer tid i hemmet en reell möjlighet att ordna omsorgen utifrån barnets behov.
Vad var vårdnadsbidraget?
Vårdnadsbidraget (VB) var en kommunal ersättning till familjer med barn mellan ett och tre år som inte använde offentligt finansierad förskola. Ersättningen var 3 000 kronor per barn och månad, skattefri. Beloppet var detsamma när bidraget infördes 2008 som när det avskaffades 2014.
VB innebar att den förälder som tog hand om barnet kunde vara hemma med anställningen tryggad och med skyddad SGI (sjukpenninggrundande inkomst). Det betydde att man inte behövde säga upp sig för att förskola eller pedagogisk omsorg inte fungerade för det egna barnet.
För många var det inte ersättningsnivån som var avgörande – den var låg – utan tryggheten i att kunna behålla sin förankring på arbetsmarknaden samtidigt som man gav barnet mer tid.
En möjlighet till delat ansvar
En aspekt som sällan lyfts fram är att VB också kunde främja jämställdhet i praktiken.
Bidraget gjorde det möjligt för föräldrar att arbeta 50 procent var och dela lika på tiden hemma. Den lagstadgade rätten är 75 procents arbetstid, men VB skapade utrymme för en mer jämn fördelning. I statistiken syntes detta dock sällan, eftersom endast en förälder kunde stå som mottagare av bidraget.
Även ensamstående föräldrar kunde med hjälp av VB gå ner till 50 procents arbete och skapa en mer hållbar livssituation för sig och sitt barn.
En annan möjlighet var att bidraget kunde överlåtas till en anhörig. Det gjorde att exempelvis egenföretagare kunde arbeta samtidigt som barnet fick omsorg i hemmet av en närstående.
Myten om vilka som använde bidraget
Ett återkommande påstående från motståndare var att ”det ändå bara var fattiga, lågutbildade invandrarkvinnor som använde det”.
Det stämmer inte.
Utformningen, bristfällig information och det faktum att bidraget inte infördes i alla kommuner gjorde att det endast var omkring 8 000 familjer per år som använde det. Av dessa hade cirka 30 procent invandrarbakgrund. Men det är inte detsamma som att de stod långt ifrån arbetsmarknaden.
När ansvariga för påståendet tillfrågades hade de inte undersökt om dessa familjer faktiskt stod långt från arbetsmarknaden. Begreppet ”invandrarbakgrund” definierades inte heller tydligt och kunde lika gärna avse personer inflyttade från Finland, Norge, Danmark eller andra europeiska länder.
Dessutom kunde nyanlända eller personer med ersättning från andra trygghetssystem – såsom a-kassa, socialbidrag eller sjukersättning – inte ta ut VB. De så kallade ”inlåsningseffekterna” saknade därmed stöd i regelverket.
Vad blev konsekvenserna?
När VB avskaffades av S, V och MP med stöd av L och C försvann följande möjligheter:
• Föräldrar som behöver ha barnet hemma längre tvingas säga upp sig och förlorar därmed sin förankring på arbetsmarknaden.
• Möjligheten för två föräldrar att arbeta 50 procent var och dela lika på hemmatiden försvann i praktiken.
• Ensamstående kan inte längre använda VB för att skapa en mer hållbar balans mellan arbete och omsorg.
För vissa familjer har konsekvensen blivit att förskola inte längre är ett val utan ett måste – även när barnet inte mår bra i stora barngrupper.
Att beskriva avskaffandet som en seger över kvinnors ”inlåsning” bortser från de barn och familjer som förlorade en fungerande lösning. För de barn som behövde mer tid i hemmet och de föräldrar som nu tvingas välja mellan uppsägning och förskola är det svårt att se något att jubla över.
Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk
Läs också:
Ge föräldrar rätt att stanna hemma med barn i tre år
