Vardagspedagogik
26 april 2008
Lär barnen visa hänsyn
För att barn ska bli socialt välfungerande krävs det närvarande vuxna som visar vägen. En hemmamamma berättade följande lilla historia om sin dag i parken:
Vi
var två mammor i parken och våra två små, drygt tre år, hade klättrat
upp i rutschkanan för att åka. Samtidigt i parken var en stor grupp
dagisbarn och de hade inte för avsikt att åka i rutschkanan, utan ville
hela tiden klättra och upp och ner i den. Vi mammor stod på håll för
att se hur det hela skulle utveckla sig. Två små hemmabarn sittandes däruppe som
väntade på att få åka ner och en grupp dagisbarn som obekymrat
fortsatte att klättra upp och ner i rutschkanan.
-
Tut, tut i backen, hördes två späda röster från hemmabarnen.
Ingen
reaktion hos dagisbarnen.
-
Tut, tut i backen, fortsatte de små och väntade på att rutschkanan
skulle bli tom. För man åker ju inte bara rakt på andra barn, så de
väntade snällt.
Dagispersonalen
stod en bit bort och hade noll intresse av att hjälpa till. Då gick en
av hemmamammorna fram och sa;
-
Vet ni vad barn, det sitter några flickor däruppe och vill åka ner. Kan
ni flytta på er så att de kan få åka? Och vet ni vad, en rutschkana åker
man nerför - man klättar inte uppför den.
Barnen tittade surt och ignorerade helt vad hemmamamman sa. De fortsatte att trängas och knuffas och springa upp och ner i rutschkanan. De slet och drog i varandras kläder och det gick hårt och vilt till.
Mamman,
som till slut blir riktigt irriterad, säger då med bestämd röst;
- Nu flyttar ni på er annars lyfter jag bort er härifrån.
Då
går barnen därifrån och hemmabarnen får äntligen åka.
Den här lilla historien visar vad viktigt det är att det finns någon vuxen närvarande i vardagen, hur fantastiskt viktig den där vardagspedagogiken är.
En rutschkana kan lära barn en massa sociala regler;
som att stå i
kö, vänta på sin tur och visa hänsyn och inte klättra upp i
rutschkanan om någon sitter och väntar på att få åka ner – men
kravet är förstås att det finns någon där och lär dem dessa grundläggande
regler.
Madeleine Lidman