Tid för familjen är ok om du flyttar utomlands

Med jämna mellanrum skrives det om föräldrar som tröttnat på att arbeta heltid under småbarnsåren. En del av föräldrarna har stupat i sina ekorrhjul och ”gått in i väggen”. Några tar tag i sin situation innan det gått för långt och andra när de står inför fullbordat faktum. Vad gör då dessa föräldrar som faktiskt får tidningarna att skriva om att de väljer sina barn och livskvalitet under småbarnsåren, istället för ett liv med mycket arbete, stress och dåliga kontakt med familjen?

Jo, de tar en time-out och flyttar utomlands ett tag eller för gott. En del säljer hus och möbler och flyttar på vinst och förlust till ett land som det är billigare att leva i än Sverige. Och söker sig sedan ett arbete på plats. Och vem har inte läst om familjer som säljer allt och seglar jorden runt? I Dagens Nyheter den 18 december berättar Martin Cejie i resebilagan om några familjer som flytt Sverige och numera bor på ön Koh Lanta i Thailand. I Koh Lanta finns en svensk skola och för att bli inskriven där måste barnen stanna minst en månad.

Foto: Nyboda Reklam

I artikeln berättar två familjer om sina livsval:

”Camilla Lebert var med och startade skolan 2003. Hon och hennes dåvarande man Stefan Lebert och dottern Thelma gjorde sitt första besök på ön 1999 efter att Stefan hade gått i väggen och tagits in på akuten med hjärtklappning. De tog en sista-minuten-resa till Phuket och slumpen förde dem vidare till Koh Lanta. De fick en stark känsla för ön och kände att de ville stanna. Några månader senare hade de sålt allt utom vad som fick plats i var sin väska och stod på Arlanda med tre enkla biljetter till Thailand. Idag är Camilla VD på skolan medan Stefan har hand om bostadsförmedlingen och det starkt växande antalet vigslar.

Mattias Andersson, hans fru Emma Gröndahl och barnen Linnea och Viggo har varit på ön i tre veckor. Linnea går redan i skolan. De trivs och ångrar inte en sekund att de lämnade Umeå. De berättar om den sista kaotiska tiden hemma. Mattias jobbade som kapitalförvaltare på elmarknaden hemma i Umeå, dessförinnan som aktiemäklare. Jobbet tog mer och mer av Mattias tid och han hann inte med familjen. Emma pluggade juridik och jobbade extra. Situationen blev snart ohållbar. När Mattias drabbades av minnesförluster sa hon stopp.

-  Först sålde vi bilen, säger Mattias. Sen fortsatte vi med möblerna och alla prylar. Det är i stort sett bara arvegods och saker med affektionsvärde vi sparat. Sist sålde vi huset. Det var en märklig befriande skön känsla att sälja allt.

Mattias sa upp sig i augusti och har varit med barnen sedan dess.

-  Det är fantastiskt att kunna leka med Viggo en hel dag. Tänk om jag hade gjort det hemma? Då hade nog folk undrat, säger han.”

Ja, här hemma ställer sig många människor väldigt undrande när vissa familjer väljer att prioritera sina barn under några år. Varför är det bara ok att prioritera barnen om du samtidigt flyttar utomlands?

Om du väljer att vara hemmaförälder i Sverige under några år, så pratar alla genast om vilket kompetensbortfall det blir och hur du halkar efter. Men om du säljer i princip allt du äger och flyttar utomlands och lever gott på pengarna under några år och sätter barnen och familjen främst, då är du en beundransvärd och lite spännande människa. Jag undrar om de som bott utomlands några år, vare sig de arbetat eller inte har svårt att komma tillbaka till arbete i Sverige igen? Jag, tror inte det.

Gör du samma val och prioriterar dina barn och din familj under några år i Sverige är förutsättningarna till att börja med helt annorlunda. Det är dyrt att leva i Sverige och vi har världens högsta skatter, även för låg- och medelinkomsttagare vilket gör att de allra flesta familjer hela tiden är beroende av att få tillbaka en del av sina pengar i form av bidrag eller subventioner.

Har familjen bara en lön, så räkna inte med lägre skatt. Har den arbetande föräldern dessutom råkat hamna precis vid den övre skattegränsen så får man räkna med att familjen totalt betalar mer i skatt än om samma lönebelopp tjänats in av båda föräldrarna (utan att de får tillgång till några dagissubventioner).

Få har råd att välja att vara hemma med sina barn under dagens rådande ekonomiska system. Men väldigt många vill göra den prioriteringen. Det är sorgligt att konstatera att vi lever i ett land där familjer måste gå i landsflykt för att de ska vara accepterat att de väljer tid med barnen under småbarnsåren. Nu är det valår och jag hoppas innerligt att människor tänker sig noga för innan de röstar. Hur vill vi bygga framtidens samhälle? Ska vi fortsätta på samma väg som idag eller ska vi förändra och rätta till det som är fel och skapa ett bättre, mänskligare och barnvänligare samhälle?

Madeleine Lidman

(5 januari 2006)