Våra barn är det viktigaste vi har. Men hur behandlar vi dem egentligen? Bland unga så ökar självmorden hela tiden. Var tredje dag dör en ung människa till följd av självmord. I DN den 12 juni får Danuta Wasserman, professor vid Karolinska institutet frågan:

Vad beror ökningen på?

"Den tid vi lever i rymmer stora förändringar. De vuxna har inte tid, ser inte, fångar inte upp ett barn som är ledset och sårbart, som känner sig oälskat och bortstött."

Ett uttalande som naturligtvis stärker uppfattningen att barn behöver tid - men tid är något som vuxna idag inte har. Varför?

Jo, samhället idag är uppbyggt så att vi ska vara hemma så kort tid som möjligt med våra barn, eftersom vi måste ut och arbeta och "göra rätt för oss".

En dagisplats kostar 135.000 kr per barn och år. Föräldrarna betalar ca 12.000 kr av den faktiska kostnaden. Med två barn på dagis blir kostnaden för samhället 270.000 kr. Plussa på kostnaden för vård av sjukt barn samt de ordinarie sjukskrivningarna. Det förstår vem som helst att det här är en ekonomisk ekvation som inte går ihop. Hur många tjänar så mycket per år, att de kostnader en tidig dagisstart kostar samhället, faktiskt betalas genom det arbete de utför? Som täcker kostnaderna för vab och sjukskrivningar till följd av alla täta dagisinfektioner som också sprider sig till föräldrarna och deras arbetskamrater?

Vilken vara som kostar 135.000 kr att producera säljs för 12.000 kr?

Vi har blivit lurade gott folk!

Lurade, för 1,2 miljoner väntar på att komma in på arbetsmarknaden. De kostar idag samhället en massa pengar i understöd i form av sjukpensioner, sjukskrivningar och a-kassa. Men det tycker sig samhället har råd med?

Varför inte låta småbarnsföräldrar vara hemma längre med sina barn istället - om de vill? Eftersom det faktiskt ändå inte, för de allra flesta, är samhällsekonomiskt lönsamt att arbeta. Och varför inte låta så många som möjligt av de 1,2 miljoner människor som inte arbetar få en möjlighet att komma tillbaka till arbetslivet?

Då börjar vi tala ekonomi! Riktig samhällsekonomi! Och låt sedan dagissubventionerna gå även till barnomsorgsformen hemmaförälder.

Ett samhälle behöver något mer än bara arbete - och det stavas sociala relationer. För att vi, våra barn och gamla ska må bra, behöver vi tid för att investera också i närhet och gemenskap - en investering i psykisk hälsa. Vissa bitar klarar helt enkelt inte storebror staten av att ta hand om. Och ju snabbare vi inser det och kämpar för en förändring - desto snabbare kan vi komma tillrätta med vårt människofientliga samhälle.

Det är här och nu vi måste kämpa för ett bättre samhälle - inte imorgon eller senare - vi har inte råd att förlora fler barn i självmord - men vi har råd att ge dagissubventionerna också till hemmaföräldrarna! Då får småbarns föräldrarna en valfrihet att själva få ihop livspusslet under småbarnsåren och hitta en balans mellan barn och arbete.

Madeleine Lidman
Redaktör

(Artikeln skriven 2005-06-12)

Läs mer på: www.ki.se/suicid