Jag hoppade av ekorrhjulet och fick tid med mina barn

Friår. Smaka på ordet. Friår. Finns det ett underbarare ord än friår?

Antagligen, för de som är med och finansierar det och som anser att det är snyltare som nyttjar det, att de betalar för att jag ska ligga och ”käka praliner” eller ”förverkliga mig själv” som det föraktfullt sägs.  

I min familj är kraven mat på bordet och godis till helgerna. Vi är inga globetrotters, vi lever i nuet och vill göra det bästa för våra barn. Vi har rätt enkla vanor men vill unna oss något på sommaren och kanske gå på restaurang ibland. Jag blir inte lycklig av att shoppa, jag blir lycklig av att ha mina barn nära mig så ofta jag kan.

Jag knäcktes nästan av att ha småbarn och jobba nästan heltid. Med ökat ensamansvar och en gradvis stegrande hotbild som sakta bröt ner mig är jag glad att jag tagit chansen till ett friår - att försöka komma tillbaka till livet utan sjukskrivning. Att hamna där så många hamnar idag, i diket med rehabilitering för att kunna fungera igen, var otänkbart. Jag har sett vänner hamna där och blivit varnad av dem, tagit varningarna på allvar och är idag en bit på väg.

Första tiden hemma tog det åtta veckor innan jag orkade sätta på radion. Men redan tre veckor in på ledigheten kom insikten att jag hade gjort rätt som hoppat av karusellen. Jag skrev YES med stora bokstäver i min dagbok när jag insåg att byta jobb inte var rätt metod för att komma bort, jag var tvungen att stanna upp och reflektera över vad jag ville i livet. Både i arbetslivet och med mig privat. 40 år gammal.

För det finns inget viktigare än mina barn, de behöver mig inte mindre bara för att de blir större, de behöver veta att jag alltid finns där för dem, de behöver ha trygghet när skolans värld är stojig och stökig och konflikter uppstår. De behöver hjälp med läxor och att i tal formulera sin dag. De behöver mig.

  ”Vad är det vi gör? Varför skaffar vi barn och stoppar in dem på överfulla dagisavdelningar och ser dem gråtande vinka adjö till oss, går gråtande till skitjobbet och hämtar dem uttröttade?”

Den frågan ställde jag mig tusentals gånger under småbarnsåren. Det borde ha funnits förutsättningar att jobba halvtid och klara sig på det. Eller satt hindret bara i min hjärna? För nu vet jag att vi klarar oss på 68 procent av lönen om vi snålar på allt. Det vi inte behöver snåla på är samvaro.

I dag snurrar hjulet alldeles för fort för de allra flesta. Så många springer. Några dör också, av hjärtinfarkt och hjärnblödning. Är det värt det?  Jag ville inte dö. Jag stod framför en kund och kippade efter andan en gång och jag vill aldrig vara med om det igen. Jag har suttit hemma med en pulserande nerv i örat en kväll i december för ett par år sedan, efter en period av extrem press på jobbet, och varit rädd.

När jag frågar idag om det varit bra att jag varit hemma så säger min 11 åring;. ”Du har ju funnits här hemma när vi har behövt dig och sådär och kunnat göra mer saker och hjälpt mig med läxorna och sådär”.

Han kramar mig fortfarande och vi går promenader och funderar. Jag får ta del av hans inre. Ibland får jag sms från honom med önskan om en trevlig dag. En dag kanske jag inte får det längre, då kommer jag säkert att sörja.

Jag är överlycklig att jag fått chansen. Ett år i mitt liv. Jag trodde från början att det skulle bli en ”vuxenledighet” men det blev också ett år då jag kan njuta av att se att barnen blivit lugnare och mer harmoniska och mer verbala i sina funderingar. Vi har alla växt i familjen.

Nu går jag en mycket liten aning säkrare min egen väg, utforskar vad jag klarar av, funderar på framtiden och på hur jag ska kunna gå vidare och jobba lagom mycket i den hårda tid vi lever i.

Mia Alfredsson

Läs också:
Var femte småbarnsmamma deprimerad. Den dagliga stressen är farligast.

Mia Alfredssson

Foto: Nyboda Reklam