15 februari 2006
Vuxenvärlden sviker och barnen blir allt mer aggressiva
Skolan har ”inga pengar”. Det finns ”inga resurser”, nämnden måste ”göra det bästa vi kan av de pengar vi har”, större barngrupper, färre anställda, fler barn i klasserna och färre speciallärartjänster.
Många lärare vrider ut och in på sig tills de inte orkar längre, det finns ju vikarier som orkar en tid men de fungerande långsiktiga relationerna skapar mest trygghet för barnen. Allt större del av undervisningstiden åtgår till konfliktlösning. Om de lärare som orkar och vill jobba med barnen får det stöd och den handledning de behöver i den allt tuffare världen så kanske det såg annorlunda ut. Alla barn har inte trygghet hemma. Vem ska stötta de barnen innan det går för långt, innan de står där med vapen i hand?
Man drar in pengar på skolkurator och skolpsykolog, speciallärare och fritidspersonal och får senare mobilisera fullt pådrag när de som hamnat snett rymmer från de anstalter där de hamnat. Några kommer kanske att sticka ihjäl någon med kniv eller slå ihjäl någon med en planka i bakhuvudet och sen säger hälften av vännerna ” det kan han inte ha gjort han är världens snällaste” och hälften säger ” det var väntat, vi har sett det länge, han behövde hjälp men fick ingen.”
Klasserna är inte större än för 10-15 år sedan, sägs det. Men vad är det som gör att barnen i dag är så splittrade, barnen tjafsar emot och inte kan ta tillsägelser, inte kan följa givna regler, gång på gång missbrukar lärarens förtroende och inte ens har vett att räcka upp handen och vänta på sin tur utan ständigt skriker ut svaret? Jag förstår inte. Ju större grupper man har desto högre måste barnen skrika, det börjar redan på dagis och hänger med långt upp i åldrarna och gör skoltillvaron oerhört kämpig för många, både lärare och barn. Dessutom har jag vid ett flertal tillfällen hört förskolepersonal försynt säga att ”Vi vill ju inte ha mer personal vi vill ha mindre grupper. ”.Ständigt och jämt detta kronvändande.
Bråk mellan lågstadieelever som fortsätter bråka trots att läraren försöker sära på dem med alla medel. Man hör ord på skolgårdar redan på lågstadiet som man önskar att elvaåringar inte visste om fanns. Hur har 6-åringen det hemma som kallar sina klasskamrater hora och fitta och säger jävla kärring till besökande föräldrar och gör fingret? Hur har den pojke det som i videoaffären talar om att ”såna filmer har min pappa hemma” om porrfilmer? Hur har den 12- åring det som tror att bara för att en 11-åring av rädsla håller koll på honom så är den killen bög? Vad är det för världsbild?
Trettonåring mobbar och käftas och bär sig vidrigt åt mot sina kamrater gång på gång, får mothugg från någon som vågar säga ifrån och vad händer? Man mordhotar hela kamratens familj och hänger ut familjen på Internet …TRETTONÅRINGAR.
Grundtryggheten verkar vara borta för väldigt, väldigt många barn idag. Föräldrar som jobbar och - man tror inte sina öron- överlåter till 10 – 11 åringar att ta hand om småsyskonen, ger dem ansvaret för sina syskons uppfostran. Hur går det? I led efter led blir det slappare gränser, hårdare attityder och var slutar det?
Vad är det som händer? Varför har det blivit såhär i Sverige? Har föräldrar gett upp, vem har gjort att det blivit såhär? Varför orkar vi inte med längre? Hur ska det sluta och framför allt vilka ska sätta stopp? Hur ska vi vända skutan på rätt köl igen? Hur har vi råd att inte ha råd att hjälpa de som behöver hjälp?
Det är ju bara vi föräldrar som kan sätta stopp genom att bli medvetna om att det är vi som formar våra barns beteenden, som lägger grunden till deras trygghet hemma. Lyssna och prata och låt dem dela med sig av sin vardag. Förklara vad som är rätt eller fel och hur man ska uppföra sig mot sina medmänniskor. Tala om att de får tillbaka det de ger, vänskap ger mer än tuffhet och att det är fel att tro att man sätter sig i respekt genom att leva djävulen och mobba.
Ge dem inte saker, ge dem er själva. Saker är inte viktigt. Det finns inget viktigare än nära relationer och öppenhet. Det är saker så självklara att det inte ens borde behöva påpekas. Har vi tappat omdömet och slutat att se det självklara? Förnuft och godhet segrar över ondska, hat och dumhet. För att barn ska bry sig om sina kompisar så måste någon ha brytt sig om dem!
Listan kan göras hur lång som helst. Vi står redan med facit i handen nära avgrunden. Det måste vara stopp nu. Exempel på exempel staplas, vem jag än pratar med, var jag än hamnar. Undantag finns. Jag har sett en del lärare som står som klart skinande ljus mitt i kaoset, som ser bortom barnens beteende, som älskar dem och vill deras bästa. Med nya idéer och mycket målmedvetna men där resten av kollegiet inte riktigt är med på tåget ännu. Dessa brinnande människor är egentligen många, de måste bara hitta varandra och samla ihop sig.
Vi måste också våga ta tag i situationer och reda ut konflikter mellan barn så det inte får fortgå, inte bara rycka på axlarna och tro att någon annan ska göra det, för då förändrar vi ingenting.
Föräldrar, öppna era ögon och era sinnen och bli medvetna om vad ni kan göra för att förändra världen. Ingen kan göra allt men alla kan göra något!!! Vi har redan konstaterat, satt fingrarna på att någonting är ohyggligt galet, nu måste vi börja förändra! Alla barn är värda varenda ansträngning för att vi ska få en bra framtid!
Om vi inte ändrar riktning snart så kommer vi dit vi är på väg.
Mia
Alfredsson
Frilansjournalist
Läs också:
Hermodalsskolan i Malmö fick stänga på grund av allt bråk
BRIS larmar om att den psykiska ohälsan hos barn och ungdomar ökar och fördjupas.
Barnombudsmannen kritiserar barnens arbetsmiljö i skolan
Mia Alfredssson
Foto: Nyboda Reklam