På kollisionskurs med livet
Man kan vara på kollisionskurs med livet till och från,
känna att ”varför drabbar allt, allt mig och varför har jag ett sånt
jobb där jag får så mycket skäll och samtidigt ska sälja mer och vara
trevlig annars skadar det företaget och då är vi inte
konkurrenskraftiga och då måste vi skära ner personal för att pressa
kostnaderna och då, DÅ tar något annat bolag över och du blir arbetslös,
om du inte har tur att få jobb i det andra bolaget förstås för du vill
väl inte bli av med jobbet va, va”?
Förändringsbenägna måste vi vara, det är vi som har
platserna i organisationen har vi matats med genom föreläsning efter föreläsning,
är du inte förändringsbenägen kämpar du mot framtiden. Icke förändringsbenägen
är lika med icke konkurrenskraftig. Stelbent, sömnlös, slutkörd och
tom i själen blir man i nedskurna organisationer för på vilket sätt
man får nedskuren ensamarbetande personal att vara konkurrenskraftig
finns inte i några manualer. Och att färre anställda minskar kostnader
för företagen vet vi men blir de konkurrenskraftiga? Döda ögon och blödande
munsår talar sitt egna språk. Vill man lyssna finns det många tömda själar
därute. Och förr eller senare kostar de företagen och staten
miljonbelopp.
Så, håll dig i farleden…
Skulle du navigera fel kan du bli deprimerad och behöva bli
sjukskriven och äta mediciner för att fortsätta vara en kul typ.
Kroppen kanske får biverkningar och det kan vara ett helsicke att avgifta
sig efter några års intag av antidepressiva men det finns inte hur
mycket resurser som helst för att ta hand om dig. Alla sätt att hålla
sig frisk på är dock värda vartenda öre. Eller uteblivet öre om man
nu vänder på det. för det kanske inte räcker att lägga ner pengar,
man måste kanske avstå något också för att nå livskvalitét.
Apropå kollisionskurs.
Att ha fått två friska barn är en gudagåva. Våra
barn har kommit med några års mellanrum därför att min hälsa inte
tillät ett barn till inom de två åren som normen är för att behålla
samma föräldrapenning. Det innebar att jag kunde ge försting massor av
tid och det kommer jag aldrig någonsin att ångra. Att sitta på ett berg
och filosofera med en snart-fyraåring var fantastiskt. Han fick dessutom
ett ledigt år under mammaledigheten med minsting och det minns jag med glädje
för det gav oss mycket tid till gos, även om minsting krävde mycket och
ögonen mestadels gick i kors på mig.
Dock har de ofta varit på kollisionskurs. De är inte särskilt
synkade, leker inte med samma saker, korta stunder har de lekt men det
slutar obevekligen i bråk. Vem som ska ha vad i veckopeng slutar i tjafs.
Vilka tv program som ska ses kan sluta med handgemäng. De är totalt
olika, den ene gillar utelek och rörelse, den andre tv-tittande. Den ene
är tävlingsmänniska och vill vinna, den andre är lagspelare, lugn
trygg och den man inte behöver oroa sig särdeles för. Minsting har
bitits, försting har slagits á la klatsch på liten rygg, vattenkrig och
kuddkrig och verbala krig och gud vare frid på jorden. Förutom nyp i förbifarten
har det har gråtits stora tårar, och utväxlats svarta mördande
blickar.
Ibland fattar jag inte att vi föräldrar behåller förståndet
under de här åren. För parallellt med tjafs och kiv ska man vara
tipptopp och konkurrenskraftig på jobbet…
När den ene vill leka så vill den andre chatta, när
storebror vill spela boll vill lillebror spela badminton, skit samma att
det är storm ute. Samma dag som minsting gråter av äkta sorg för att
storebrorsan inte får komma till hans klass och hälsa på så retas han
värst sen när brorsan vill chatta ifred. Då kör han radamadingdong
framför webkameran. De skyller alltid på varandra, ingenting är någonsin
någons fel och jag har hotat med diverse indragna månadspengar och sköt
er annars blir jag galen. De missunnar varandra allt ibland och
understundom delar de broderligt. I alla fall om det vankas chips, vilket
det ofta gör till helger. De värsta ord jag vet är:
– Mamma, det var haaaaaan! (liten)
Eller:
– Mamma han håller påååååååååååååååååå!
( stor)
De är två fartyg på ofrånkomlig kollisionskurs och det krävs
övermänsklig styrka för att kunna sära och jämka. I bilen tjafsas det
om vem som ska sitta fram eller bak, lilleman stör storebror när han ska
spela in en låt på mobilen och det slutar med ett herrans liv. När ska
man bli klok på dem? Kommer
dagen då man tänker ”aha, det är såhär det ska vara”. Grattis Mia
du överlevde!
För det är nog såhär för alla. Eller? Sällsynta stunder
är de vänner och gillar varann och vet att de gör fel som tjafsar. Och
då kommer det minsann kloka ord, som ”mamma vi har gjort oss förtjänta
av skäll”. Och jag håller andan och tassar på tå i varma sockar.
Precis som jag gjorde när jag hittade dem hopträngda i samma fåtölj
under en filt. Fast det var några år sen nu. Nu är man glad om de kan
passera varandra utan att boxas, strypa varandra eller göra fälleben.
Ingen på ostkusten vet vad fälleben är, här heter det snarskank, ett lika obegripligt ord. Händelser i livet lägger snarskank för vår hälsa men det gäller att hitta balansen och leva i våra liv, våra drömmar. Vi små människor, vi är faktiskt värda det!
Mia
Alfredsson
Mia Alfredssson
Foto: Nyboda Reklam