November 2007
"Ruttna dagar" undrar jag varför jag är född kvinna
Det finns ruttna dagar, och jag vet att de inte bara
drabbar mig. Fler än jag i världen förnimmer dem, lever i dem, önskar
och kanske till och med ber till gud att de inte fanns men är medvetna om
att de inte går att radera bort.
Ruttna
dagar ställer man sig frågan varför man är född kvinna och det är
lika många dagar kvar till såväl fullmåne som mens och man har en i
forna dagar uppkommen arbetsskada på leder, armbågar och musmuskel för
att man jobbat vid dator under extrem press. Man har dessutom varit
dumhuvudet personifierat och tackat ja till ett jobb man egentligen längst
därinne i lillhjärnan borde insett dödsdömdheten i men så gärna
ville ge en chans.
När fullmåne och mens inträffar samtidigt; ojoj, för
er som inte vet, då blöder tandköttet, det känns som om tänderna ska
rasa ut, man känner sig som en michelingubbe och dessutom skriker ungefär
alla leder i kör. Knogar värker, det knäpper och knastrar i alla knän
och axlar, och ibland sover man inte ordentligt. Månen lyser upp den gula
friggeboden jag förvisso bestämt färg på själv men just de nätterna
ångrar. Man kan knappt somna om. Svettiga lakan snor sig.
För andra plågade människor på jorden innehåller
ruttna dagar säkerligen andra saker, ontet kanske bara är kronan på
verket och dem är det mer synd om än mig.
För
mig är ruttna dagar ont.
Men jag har ju valt. Har vi inte alla gjort våra val? Jag kunde ha
valt att utbilda mig från början och skitit i min skitlön från skitföretaget
som knäckte mig till slut, jag kunde hoppat av cirkusen när barnen kom
och sluppit gråta av vanmakt och att av ilska skrika åt mina barn.
Jag kunde ha valt annorlunda och glidit fram på en räkmacka,
låtit mannen jobbat övertid så att jag kunde jobba mindre. Men jag tror
inte på den varianten. Jag tror inte de är lyckligare, med tiden mannen
då förlorar. Har han ett välbetalt jobb där han inte behöver jobba övertid
är det en sak, då är det ett privilegium och visst får man försaka
saker när en är hemma. Ting men inte kärlek, tillit.
Att glida fram i livet, vad hade det gjort mig till?
Hade det gjort mig till den jag är med de erfarenheter jag har och med de
kunskaper jag vill förvärva, en bättre människa. Jag har blivit
behandlad som skit av människor med högre lön än jag, alltså mer
pengar, än jag och jag har mött människor som gett arrogansen ett
ansikte och jag önskar att jag aldrig träffat dem.
Jag
ryser när jag ser dem. Pengar betyder inte att man är mer värd än någon
annan. De hade antagligen pengar men inget vett att förvalta sin
bildning. En examen betyder inte sunt förnuft, man måste omsätta
kunskaperna också.
Att omsätta kunskaperna och inse att det är mer värt
att ge än att ta. Att inse att om man ger så får man. Förr eller
senare.
Den
dagen man hamnat i värkens klor är man en idiot som trillat dit igen.
Jag vet sanningsenligt inte hur jag ska fixa det här ibland trots att jag
inte jobbar heltid. Därför att min kropp är så trött och så slut
efter 25 års arbete. Dessutom går jag karriärstegen neråt, så lönen
blir sämre och sämre.
En väg att klara ruttna dagarna är i alla fall
ipren 400 i fem dagar och/eller alvedon att kombinera med för det går
enligt apoteket. Att blanda kan man visst göra, då får man större
effekt och slipper belasta vårdcentralen med sina problem. Man kan ju
prova först, innan man ringer och ber om läkarhjälp, det är ju bra
eller hur? Så att bara de som inte står ut längre kan komma fram. Så
att inte vi andra, vi som är på väg mot ”står inte ut” kan stå ut
ett tag till.
Jag
hatar dessa underbetalda kvinnojobb inom förskolan, sjukvård, skolor, äldreomsorgen,
säljare, receptionister och gudvetallt där kvinnor är dominerande, varför
är vi så överrepresenterade, så underbetalda och så högpresterande?
Varför har kvinnor som utför dessa bragder med äldre, sjuka och barn
skitlöner?
Dessa
kvinnor jag träffar och pratar med, de delger mig sina drömmar och sina
vardagar och sina problem. De kämpar överjordiskt, alla är inte
sjukskrivna eller inskrivna hos a-kassan, men de balanserar på linan. Mot
värken som smyger i periferin eller psykisk belastning.
A-kassan
behövs ju så att man får en smidig övergång från heltid till något
annat eller till ett sämre betalt arbete på deltid istället för ett
skitjobb med en massa skäll hela dagarna. Kvinnors lott. Karriärstegen
uppifrån och neråt, hur många orkar ta sig ur och upp? Ta sig ur smärtorna
efter många års lyft av andras småbarn, många års lyft och rumptvätt
av andras föräldrar i krympande organisationer.
Kroppsarbete
på dagarna - slutkörd på kvällen. Tur man hade ett par veckors
ledighet. För mig men kanske inte för min arbetsgivare, som helst vill
ha en som kan prestera etthundra procent etthundra procent av tiden. Hur i
helsicke ska man kunna göra det som vanlig kvinna, även vi har begränsningar…
Höst
nu, vackra färger, frisk luft. Ta vara på den, se framåt, sköt om dig,
tänd ljus, filosofera, dröm dig bort. En dag faller allt på plats, det
handlar inte om lottovinst, det handlar om livspussel. Alla frågorna blir
besvarade. Hitta bara vägen att ta dig dit. Eller stigen, eller stickspåret.
Och
allt kan bli bättre än det vi hade. Om vi har tur i livslotteriet. That´s just the way it is.
Eller?
Mia Alfredsson