De som är riktigt rika och obekymrade och har dyra våningar, glassiga jobb, båt, sommarhus, och har skaffat sig barn för att man ska det, vilka är de? Har de tagit hand om sina barn, uppfostrat dem till ansvarskännande medborgare som står upp för sina vänner, ställer upp för sina kompisar i vått och torrt, inte kallar sina kompisar fula ord såsom fittor, horor.

Jag undrar verkligen hur föräldrarna till Stureplansprofilerna resonerar. Har de verkligen gjort ett bra jobb med sina barn? Är de oskyldiga föräldrar som inte förstår ett dyft av varför deras barn gjort som de gjort? Har de varit närvarande, gosat, kramats eller har de inte brytt sig om sina barn för att tjäna pengar och upprätthålla standarden? Har barnen fått klara sig själva och skapa sina egna världsbilder över vad man får och inte får göra? Har någon annan uppfostrat deras barn?

I min vildaste fantasi kan jag inte tro att någon förälder lärt sina barn att det de utsatt denna unga kvinna för är tillåtet? Att man får göra såhär mot en som är svagare styrkemässigt och så mentalt osäker. Hon skriker nej och de fortsätter!

Och hennes föräldrar, var har de varit, har de tagit hand om sin dotter och lärt henne att inte ta skit, att tro på sitt egenvärde. Var har hon lärt sig att det är viktigt att synas, att vara någon för sitt utseende och inte för den hon är, vem har tillåtit henne att dricka sprit och låta sig bländas av några snorvalpar som har pengar och makt men förgriper sig på hennes kropp. Har någon brytt sig om hon ringt hem eller inte? Har någon tutat i henne att om hon syns där och ligger med den eller den blir hon skådis eller modell sen?

Hur kan man inte se? Det sjuka ideal jag ser idag är skrämmande, hur unga tjejer strävar efter att vara så extrema som möjligt för att synas, piercar sig överallt, har alla samma kläder men ändå inte, hårfint överträffar man varandra, är det för att ingen sett dem under alla år. Har de ingen ingen ingen?

Någon gång har de haft någon, någon har satt dem till världen, någon har sett dem banka med hink och spade i en sandhög, låtit dem springa nakna i en vattenstråle, ätit godis och chips och lett ett tandlöst leende mot en kamera. Någon gång måste de haft någon som hjälpt dem med läxorna och pussat dem på kinden, kanske fixat choklad eller tjuvstart på torsdagar. 

Hur kan man svika? Hur kan man låta bli att bry sig, låta bli att ge allt, låta bli att älska det man satt till världen? Jag är gråtfärdig. Och när jag sitter med minsting nio år i soffan med filt omkring oss finns bara vi. Nu och för evigt, inget annat är viktigt än att han får det han eftersöker. Trygghet. Jag är gråtfärdig av lycka då, andäktig över hans lugna andetag, hans värmesök. Jag får höra hans funderingar, hans frågor, hans påståenden, hans berättelser om vad han forskat om i skolan. Han kör med sina fötter, mot varandra och mot mina.  

Och jag får pussa honom i nacken, den raraste av nackar. Den större nacken hos en nu tonåring var längesen jag fick pussa tyvärr, den får jag bara betrakta på högst en meters avstånd.

Någonstans måste vi börja tänka. Alla dessa manifestationer mot våldet som äntligen kommit igång, måtte det leda någonvart. Jag är så lycklig när jag ser att BRIS äntligen skriver om föräldrars viktiga närvaro, att ingen annan är viktigare än en förälder, egentligen. Varför kan någon annan vuxen göra ditt jobb bättre än du? Har du inte lite att fundera över då? Du som har ett barn som ringer BRIS VAR ÄR DU?

Alltså, följ Madeleines länkar med artiklar, läs Ulrika Bys viktiga krönika ”riktar vi vår ilska rätt? ”I DN 12 oktober. Läs läs läs allt ni kan och börja tänka, vad gör vi mot våra barn och vad blir konsekvensen? Hur i helsicke kan någonting vara viktigare än att bry sig och ge kärlek så att dessa våra barn blir kärleksfulla, vad är viktigare än att följa dem i skolan och kämpa för deras rättigheter, så att de får den hjälp de behöver. Vi vet ju redan vad konsekvenserna blir, vi ser det hela tiden. Vi läser om det, hör talas om det. Det är våld våld våld överallt, slå ihjäl, hoppa på, skjuta, sparka ihjäl,  

Sluta upp nu och börja om- innan det är för sent.

Det finns bara en enda sak som är viktigt – våra barn. Att de får det de behöver. Och för att vi ska orka med dem ska vi ställa krav på ordentliga arbetsförhållanden, ett ordentligt skyddsnät om vi faller – för det har vi rätt till med den skatt vi betalar.

Vi ska inte vända ut och in på oss för att vara arbetsgivaren till lags 200 % av vår vakna tid, vi har rätt till ett drägligt arbetsliv. Vi ska kunna arbeta efter förmågan, inte tvingas till 100 % om vi inte mäktar just nu. Men vi måste lära oss sätta gränserna, så att vi orkar. Sätta ner foten och säga stopp!

Vi ska åt våra barn kunna kräva en skola som ser alla, som ger resurser till de som behöver, så att inte vi måste oroa oss alla vakna timmar för hur det ska gå.

Ett drägligt arbetsliv, ett good enough liv, det behöver inte innefatta hur mycket pengar som helst, livets nödtorft med en gnutta guldkant ibland. Det behöver inte innefatta resor över hela jordklotet, alla de senaste kläderna, väskorna, sminket som skymmer personligheten.

Jag vill inte läsa fler Bobby-fall, fler Stureplansfall, fler mord, misshandel, hot. Jag vill leva lugnt! Vill inte ni det?

Mia Alfredsson