Ute härute, härute mitt i livet, längs med havet på västkusten, söder om Strömstad finns en plats som kallas Rossön. Härute är jag totalt utlämnad, ingenting får störa just nu, ingen arbetslöshet, ingen a-kassa, ingen arbetsgivare. Här vet jag allt, jag innehar alla kunskaper jag behöver just nu, jag har förstått mycket men har ändå mängder kvar att inse, möten att lära av, saker att se och uppleva. Jag förmår inte alltid leva efter det jag vet, det jag kan, det jag vill. Jag behöver vända och vrida på allt jag sett och se det igen. Inte bara uppleva nya saker…

Sommaren innebar att jag fick andas västkustdoft, tång, jag hörde skrin av äkta måsar, inte trash-måsar som finns på ostkusten( en trash-mås lever på sopor det skulle inte falla en västkust-mås in fick jag lära mig av en västkustbo) 

Vi plockade blåmusslor, vita snäckor, knivmusslor och alldeles för många tunga stenar, allt var så överjordiskt vackert och allt kommer minna mig om sommar och svettig tröja och en mycket trevlig promenad.  Det var gröna tallar och miljoner barr, vågor som piskade in och det luktade himmelskt, mjuk sand och maneter, hur kan livet bli bättre?

Hur ska jag kunna lämna det här, tänkte jag flera gånger.

Trots att jag levt i princip halva mitt liv på ostkust så slår det över mig som vågor att det finns ingenting som det här. Det borde vara alla förunnat att uppleva platser som Rossö, platsen så nära havet man kan komma, platsen så tätt intill nära och kära för att insupa och lagra energi, fånga in den sargade själen. Att få se dessa vågor fullkomligt vräka in var fullständigt bedövande.

Pinade klippor som inbjuder oss sommargäster att njuta av det som funnits i alla tider och om alltid kommer att finnas även när vi är borta och när andra fötter kommer att trampa där. Vi är så små, vi har små fötter en tid då vi ska lära oss de grundläggande värderingarna. Vi finns bara en tid och varför måste vi göra varandra så illa genom livet. Varför ska vi formas att tåla så mycket, varför ska vi härdas, uthärda smärtor och gråt för att bli tåligare och bättre och tuffare, varför ska vi inte kunna få ligga på bomull ibland också?

Jag har nog aldrig upplevt något så starkt som i år på Rossö, så fruktansvärt starka krafter från havet som gjorde mig så skräckslagen, så respektfull och så trygg. Så otroligt trygg i att mamma finns därute, vakandes över mig, att jag är hennes barn trots mina 42 år. Så skräckslagen att förlora något som är det viktigaste jag har - min familj. Så respektfull i att det finns saker jag inte kan påverka. En kännande människa, alldeles för kännande? Nej kanske kan jag snart kanalisera och inte må dåligt över det jag ser utan registrera och berätta.

Jag är ensam för liten för att påverka politiker. Jag kan inte förmå dem att förstå oss härnere, vi är bara siffror. Det enda jag och alla vi andra härnere kan göra är att simma och hålla näsan ovanför och stranda ibland. Vid öar. Helst karga, röda.

Spegelblänket i havet är lika överallt, man vet allt när man med andakt och njutning och en klump i halsen av vördnad kliver ner från de karga klipporna ner i havet och känner sig så totalt hemma där, i vågorna, i ljuden, i stänken. Njuta livgivande vatten, inte vilja gå upp. Att insupa och fullständigt älska. Havet. Det borde vara alla förunnat att ha ett ställe som detta, ett ställe att finna styrka inför stundande prövningar.

För det livet består av är prövningar, prövningar och utmaningar, de stunder som är lugna är öar, där vi ska stranda en stund. Där ska vi vila, finna ro och ta nya krafter.

Jag var och lyssnade på Mark Levengood efter sommaren och fick mycket kloka ord med mig och mycket bekräftat också. Han påminde oss att vi har en möjlighet, en rättighet och en skyldighet att välja de liv vi vill leva.

Det är lättast att gå vilse genom att stå still och inte våga förändras. ”när förändringens vindar blåser bygger vissa båtar och vissa bygger vindskydd” sa han och det är ju så, man kämpar så för att behålla tryggheten fast den är förgänglig, den är inget att ha om man inte mår bra. En fast lön mot tio års sömnstörningar, är det värt det?

Man kan behöva göra något man aldrig gjort förut därför att man får självkänsla och kompetens av utmaningar och vi ska inte vara rädda för att misslyckas. Misslyckandena är alltid fler än framgångarna men när framgången väl kommer så är den så blir effekten så stor att allt bleknar, sa han. Hmmm hoppas det.

Här menade han definitivt inte att lära sig sälja något billigare, på ett mer effektivt sätt med färre anställda utan att utmana sig och göra något man aldrig gjort förut, för att växa av det.

Slutligen pratade Mark om vikten av vänskap. Vi ska omge oss med människor som vill oss väl, radera bort de andra, ”avskaffa” de som suger energin ur en. Vänner finns där av en orsak, det är ingen slump. De är komplement i ditt liv och hos dem ska du hämta din kraft, de fångar upp dig när du faller. Ta vara på den vänskapen, värdesätt den.

Mia Alfredsson