mars 2007
Somliga tar sig rätten att trampa på andra
Ibland
tappar jag andan, blir yr. Livet. Det är för stort för att få grepp
om. Jag blir inte klok på det. Det finns så många saker min hjärna
inte hajar, hur jag än försöker så går det inte upp något ljus.
Vissa kunskaper kan man plugga sig till, ekonomi, pedagogik, omsorg,
rymdteknik. Men hur människor är funtade det undrar jag om någon människa
egentligen kan svara på.
Jag
skulle aldrig få för mig att skälla på en säljare som ringer till mig
men jag kan säga ”tack men nej tack”. Är jag missnöjd med något så
ringer jag och påtalar det men eftersom jag inte skulle vinna något på
det eller må bra av det så är jag inte otrevlig.
Till
mig har INGEN någonsin sagt ”tack men nej tack” Till mig har man
kommit för att man måste. Måste pendla, måste resa. Bort från hemmet,
där man vill vara. Människor har hånskrattat mig rätt upp i ansiktet
och kommit med kommentarer som gjort att jag sänkt blicken. Till slut tar
orden slut, det är tomt, man har inget mer att säga, inget biter, ingen
förstår, det finns ingenstans att fästa blicken längre. Etiskt utbränd,
skrev Anna Bäsén i sin bok ”Vem ska ta hand om mamma”, är när man
gått sönder i själen. Man vet vad som behövs men man kan inte genomföra
det längre. Så måste många känna idag, inte bara de som jobbar inom vården.
Det finns många nedskurna organisationer.
Ju
mer det skärs ner desto sämre blir kvalitén och desto sämre presterar
de anställda, eftersom man inte kan vrida ut och in på sig mer än till
en viss gräns. När som då kvalitén blir sämre och ensamjobbet ökar,
utför man som säljare till slut ett sämre jobb och då blir det legalt
för kunden att häva ur sig ännu mer till de anställda. Rimligt-ja,
humant-nej.
Jag
är förstummad över faktumet att det är möjligt att samma människor
som hävt ur sig spydigheter till en kassörska för att de varit missnöjda
med öppettider, priser eller att få stå mer än en minut i kö korsar
gatan, stannar och byter några ord med sina bekanta, köar hos företaget
som kanske inte skurit ner lika mycket på personalen, handlar för några
hundra och ler så glatt. HUR KAN MAN? Hur kan man nedvärdera en säljare,
en medmänniska, en bricka i spelet i en nedbantad organisation som gör så
gott den kan? Hur kan man lova strypa någon med ett äckelflin, önska någon
en jävla dag eller hoppas att de gjort det riktigt jävla besvärligt för
en helt iskallt mitt på dagen?
Jag
är också förstummad över att det är möjligt att tjafsa om ”6 jävla
kronor” på det ena stället och köpa smink, kläder, spelkonsoler och
spel till barnen för flera hundra i nästa, månad ut och månad in? Som
före detta hånad kassörska i ett utskällt företag blir jag illamående
när jag i en spelbutik betraktar kommersen. Det är fasen INTE någon
kris i Sverige! Pengarna
finns men vi väljer vad vi vill lägga dem på.
Det
vi måste ha det spyr vi galla över. Att spela på tips, bingo, lotter,
triss, tian eller hästar och samtidigt anmärka på hur dyr maten är
eller vad det kostar att resa, snacka om dubbelmoral. Hur kan man vara
negativ månad ut och månad in på det ena stället och konsumera och le
på det andra? Hur kan man år ut och år in fortsätta vara missnöjd men
inte göra något för att förändra sin situation utan bara skjuta budbäraren?
Jag
är totalt förstummad såhär i backspegeln. Det känns om jag är 100 år
i själen. Fundersam. Ledsen för att det är sån skillnad på jobb och
jobb och på kassörska och kassörska, uniform och uniform, och man
behandlas så olika beroende på var man jobbar.
Ord
är hullingförsedda oavsett om de kommer från en vän eller från en
kund. Det är oåterkalleligt när du uttalat dem, det finns ingen väg
tillbaka. Ju längre jag lever och lär, desto mer inser jag att det finns
sådant som jag inte begriper. Livet är en läroprocess och man måste rätta
till felen man gör, dra lärdom av dem. Åtminstone borde det vara så för
alla!
Fattigdom
är inte att äga lite utan att sakna mycket sa filosofen Seneca en gång.
Det stämmer in på alldeles för många…de har allt men det räcker
inte.
Mia Alfredsson
Mia Alfredssson
Foto: Nyboda Reklam