Mars 2009
Att lära sig själv att leva - del 2
Vägen tillbaka är lång.
Livskunskap. Det ordet stötte jag på i klass 9 a i höstas, eller var det i våras? Livscoacher, livspedagoger. Kurator, stresshanterare, massage, andningsövningar, avslappning. Idag behövs det massiv hjälp för att få oss på fötter, när vi själva inte orkat längre. När vi kört slut på oss och ignorerat kroppen för första, tredje eller sjätte gången.
Idag snurrar livet som en tromb för många. Med jobb, tillfälliga
anställningar, a-kassan flåsandes i hasorna, plugg, barn som ska ha rena
kläder och förhöras på läxor, matlådor som ska fixas, "mellisar"
som
ska ordnas till dagen efter om man jobbar, papper och post ska
kontrolleras så man inte missar nåt viktigt, skolpapper kollas ifall det
är något möte.
Ja ni vet säkert, vi ska ju helst hinna konsumera också,
skaffa oss statusprylar istället för insikter om oss själva. Konsumera
och negligera. Men ibland får man dra ur kontakten faktiskt. För
att komma på banan, hajja läget. Om man inte stannar upp så gör
kroppen det, i form av värk och kaos i alla kroppsdelar. För att inte
tala om hur hjärnan också kan spela en spratt och protestera.
Vi kvinnor, vi har något idiotiskt duktighetskomplex, trots
att vi jobbar tar vi oftast det största ansvaret hemma.
Vi ska helst också ta på oss en mer jobb än vi orkar, fast vi
egentligen inte vill. För många vill vara hemma och ta hand om oss, gosa
med våra mjuka barn, de där fina som behöver oss. Vi har bara inte
lyssnat till den inre rösten, för det är så mycket annat som pockar på
runt oss som gör det svårt att tro att vi har en inre röst. Tinnitus
bruset tar över.
Men den inre rösten finns där, hos oss alla, den vet redan
svaren. Den kan bekräfta tvivlen vi känner om vi vågar. Men varför vågar
vi inte? Vi vet vad vi har men inte vad vi får, det levda kaoset kanske
också är en trygghet om vi inte ser vägen ut helt klart. Vi vågar inte
sträcka oss efter ljuset.
Ja i alla fall, ibland tar det stopp på linjen. Antingen
jobbar man för mycket och blir deprimerad eller så blir man av med
jobbet och blir deppig av det. Många symptom kommer från stress och att
inte kunna säga nej, kommer av att vi tillåter oss att bli hunsade med.
Men alla våra sorger och bedrövelser vi tampas med längs med livslinjen
är faktiskt livsviktiga, de ska lära oss att bli nya, bättre människor
som kan handskas med motigheter utan att falla från. Vi
ska inte bli de vi var innan nedgången, vi ska bli annorlunda.
För det är bara att inse. Det kommer inte sluta blåsa, det
kommer bara mer, från andra håll och ibland från alla håll hela tiden
som vi måste förhålla oss till. Vi måste ha den inre styrkan att kunna
hålla i oss när det stormar. Det som händer oss sker för att vi ska växa
och kunna dra fram våra lärdomar från förra gången till denna gång.
Jag vet nu att det finns ljus i tunneln och jag vet att det
inte är ett mötande tåg. Det finns ett annat sätt att leva, ett bättre
sätt som gör en mer rustad. Det är att lyssna till sig själv. Och den
här gången har kunskaperna landat ända ner i hjärtat hos mig, inte
bara stannat i intellektet. Man kan klara rätt mycket press under ett tag
bara man får återhämta sig och varva ner.
Om man har back up eller kräver att få back up. Från flera håll.
Livskunskap, det skulle stått på schemat när vi gick i
skolan. Det skulle funnits fler diskussioner om hur man ska hantera livet.
Inte för att vi skulle slippa undan svårigheter utan för att vi skulle
förstå att svårigheter hör till livet. Och när vi är ur dem så har
vi växt.
Vi vet svaren inom oss. Vi måste bara våga lyssna. Och ibland kan en blond ängel hjälpa oss lyssna.
Mia Alfredsson
Mia Alfredssson
Foto: Nyboda Reklam