Mars 2009

Att lära sig själv att leva - del 1

Våren försommaren 2008. När jag tänker tillbaka tror jag knappt detta har hänt.

Panik, mörker, gråt, svullna ögon, jag darrar, kan knappt resa mig efter jag gjort det jag ska. Jag vacklar till, måste ta stöd.

I kassan dånar det kring mig, svetten rinner, jag luktar. Vem pratar jag med, vem var kunden före, jag minns inte. Det känns som om jag ska falla, som om jag står på en trampolin och världen under mig är Atlanten. Jag faller, jag vill inte falla .Jag vill inte drunkna. Gud det känns som om jag ska tippa åt höger men gör jag det kommer jag att slå i huvudet.  

Ibland rusar hjärtat, jag får inte luft. Jag gråter, men bara inombords. Jag stannar inte upp för jag vågar inte. Ännu. Klarar inte att göra två saker samtidigt eller tänka två tankar just nu.

Vad är det som gör att jag känner såhär. Vad är det för mörker, för smärta i mina leder, mina muskler, min hjärna. Jag kan inte sova. När jag stannar upp gråter jag bara, känner hur utpumpad jag är. Och nu som jag skulle njuta, jag skulle äntligen få vila jag har fullgjort loppet  ,jag förverkligade  min dröm, jag gjorde det ju! Jag gick nästan ner på knä och skrek av lycka, jag trippade fram och fick mitt diplom och jag hade grå glittertop. Jag strålande, och på tåget hem grät jag med pannan mot rutan. Jag var iland.

James Blunt , så många gånger jag lyssnat på James Blunt, han var min följeslagare genom kurserna. Den spröda, känsliga rösten. Spröd, känslig, som jag.

Jag har pendlat, våndats, skrivit, njutit, gråtit, skrattat, svettats, haft ångest. Alldeles för länge. Jag är trött, kroppen vill inte, den vill vila. Men jag ville ju det här, jag älskade att få leva i min dröm, jag ville så gärna klara av det. För att få ett värde, för att jag så gärna ville ha ett nytt jobb, ett annat liv. Få känna mig värdefull, duktig.

Duktig, som alltid. Men kroppen fick samtidigt med pluggeriet ett nytt jobb och den ska gå dit fast jag samtidigt försöker förverkliga min dröm. Den ska ta emot en massa information på det nya jobbet och den ska vara cool och ge intrycket av att den fixar det samtidigt som den inte vill. Kroppen vill inte jobba men den gör det ändå. Känner sig lite otrygg, osäker, o-cool, försöker stå ut med och försiktigt förmedla smärtan till omgivningen.

Jag har velat gråta så länge men käkarna är låsta. Allt är ok, du fixar det här Mia.

Jag tränar styrketräning också, för jag har så ont men man kan träna sig till smärtfrihet. Jag blir starkare på sikt. Det säger de som vet. Men jag vill bara få sova. Hela jag vill vila, huvudet har arbetat dygnet runt för lång tid.  Ansträngt sig för att få ett nytt liv, ett bättre liv.

Mina barn, de mjuka, de fina, jag älskar dem och de älskar mig, jag vet det. Jag vill ge dem mjukhet, närhet, smek och lek, skratt och bus men mina käkar orkar knappt le. Varje gång sjunker ryggen ner och jag somnar i soffan.

Det är hos mig det ligger. Felet. Jag fixar inte livet. Jag är ensam. Jag är själv i mitt rum min bunker. Bunkern har jag byggt som en skyttegrav för att överleva i min sorg, den stora som drabbade mig för så länge sen. Sorgen efter mamma. Och jag har inte kunnat prata om den, jag har inte visat något för jag är duktig.

 Jag har min bunker istället. Den grå. Där kan jag gå in och glömma, där kan jag ha ett vanligt liv, utan att tänka för djupt på det jag egentligen måste ta mig genom.

 Skrattrynkorna är borta, det måste karvas ut nya. Allt började där borta för femton år sedan och duktighetskraven omringade mig, visa inget något, visa inte min sårbarhet, min sorg, jag var ju 29 år, då kan man ju inte gråta.

Det var då jag började bygga bunkern.

Och vi fick barn då. Och då ska man ju vara glad, jag ska älska mitt barn och glädjas över det. Och det gjorde jag, jag fick honom i stället för henne och jag slösade verklige med kärlek. Ju mer jag gav desto mer fick jag. Tindrande ögon, dyrkan. Samma dyrkan jag sett i hennes ögon såg jag i deras ögon och jag vred ut och in på mig för att få mer.

 Jag stängde av, för att överleva. Jag stängde av för att orka leva, för att orka älska och jag kunde inte kliva av för jag visste inte var jag skulle hamna.

Nu i tiden mellan vinter och vår 2009 har jag lämnat bunkern, med hjälp av en blond ängel. Sett mig själv, sett vad fel jag gjort genom åren och sakta lärt mig hur jag ska reparera allt som höll på att gå snett.

Man måste vara snäll mot sig själv, älska sig själv, inse att man är mänsklig och får göra fel, inte slå på sig själv. Det var nära kanten, denna gången också. Med hjälp av terapi och lästa böcker av andra utbrända har jag börjat leva igen, så sakteliga. 

Lagom till våren, den underbaraste tiden på året.

Mia Alfredsson

Mia Alfredssson

Foto: Nyboda Reklam