9 mars 2006
Vill du komma i kontakt med Mia och berätta om dina egna erfarenheter eller bara mejla en kommentar? Då ska du göra det här:
Konsumtionssamhället - den nya värdegrunden för vårt samhälle
Enligt socialstyrelsens folkhälsorapport 2005 uppskattas idag mellan 20 och 40 % av befolkningen idag lida av psykisk ohälsa, alltifrån sjukdomstillstånd som psykoser till lättare psykiska problem som ängslan, oro, ångest och sömnproblem. Mellan 10 och 15 procent beräknas ha så allvarliga problem att de kan behöva psykiatrisk behandling, men endast 3-5 procent söker sig till psykiatrin.
Andelen i befolkningen som uppger att de känner ängslan, oro eller ångest ökat sedan början av 90-talet. 25 procent av kvinnorna och 15 procent av männen rapporterade detta 2002/2003. Ökningen gäller generellt i befolkningen utom äldre kvinnor, där andelen varit konstant hög sedan 1980. Den största ökningen visar kvinnor mellan 16-40 år.
Jag tror det är såväl allt elände i världen vi matas med som bilden av hur vi tror vi måste vara som tar slut på oss, får oss att stressa och pressa oss till max. Blir vi lyckliga av att slita ut oss för att behålla våra vanor och våra prylar så att vi inte orkar ta hand om oss själva och våra relationer? Kan vi ta med alla pengar vi tjänar och alla våra saker till andra sidan sen tro? Kan våra prylar och de titlar vi vunnit här ge oss ett bättre liv på andra sidan? Eller tror vi att vi är odödliga, att statistiken inte gäller oss? Ta då en promenad på närmaste kyrkogård!
Tillsammans med frustrationen över att sitta fast i ett liv man inte önskat sig eller vet hur man ska ta sig ur bildar hets och stress sprängstoff i form av att 10 % av den arbetsföra befolkningen är förtidspensionerad. De orkar inte mer, de är slut, många runt 30-35 årsåldern. Varför? Är det deras fel? Den lilla människan, har den ensam ansvaret?
Så länge det enda för företagen, stora som små, och i kommuner, landsting eller idrottsrörelser, föreningar enbart handlar om pengar, avkastning, kostnadsanpassning, effektivisering, sjuknärvaro, tillväxt och inte mänsklighet eller konsekvensanalyser görs för personalen på kort eller lång sikt vid rationaliseringar så kommer vi aldrig få ett annat, bättre samhälle. Finns det något parti som jobbar för ett mer mänskligt samhälle, som vill ta och reda upp skiten vi kravlar runt i? Kan man börja ställa krav på partierna att ändra förutsättningarna för företagen, kommunerna? Kan vi det? Vi små människor? Lyssnar någon på oss?
Vi måste i alla fall börja ställa oss frågan oss varför behandlas vi/behandlar vi oss såhär? När hann du lyssna på en äldre släkting sist? När fikade du i lugn och ro med jobbarkompisarna? När bjöd du hem vänner utan att städa halvt ihjäl dig för att du inte hunnit den sista månaden? Eller orkar du inte bjuda hem vänner? När önskade du någon en trevlig dag sist? Somnar du också i soffan varje fredag klockan 20.00?
Jag läste följande stycke i en bok som jag tyvärr inte minns författaren (ursäkta mig författare!) som fick mig att tänka till riktigt ordentligt och det var då jag började vända mitt liv.
Lyssna
till vad du hör: så mycket ljud, så många läten bedövar mig, ger mig
lock för öronen. När får jag ro att lyssna till hur en månad låter.
Eller till en vän i gryningen, när allt annat är stilla?
Betrakta
vad du ser: bilderna flimrar förbi, mord, underhållning, sport, filmer,
debatt och utsikt genom en bilruta. När får jag ro att betrakta en
stillbild eller ett ansikte? När möter jag en blick, när hinner jag
uppfatta en färgnyans eller en förändrad rytm i en kär människas rörelse?
Reflektera
över vad du tänker: mina tankar fladdrar runt, får inget fäste, utsätts
för ständigt krypskytte av ytliga intryck, informationsbrus och
luftbubblor från ett oroligt inre. När får jag ro att filtrera och
sortera? När hinner jag tänka att om och om inte och hur varför och
varför inte tvärtom?
Bli
stilla i vad du känner. Mina känslor provoceras, bombarderas och utmanas
varje sekund. Som en krabb sjö, utan lugn, utan vila. Mental tinnitus. När
får jag ro att känna vad jag känner? När får mitt innanhav ligga
spegelblankt. Att jag förstår vad som hänt mig och den situation jag
just nu befinner mig i, är en förutsättning för att jag skall kunna ta
ut riktningen och börja röra mig i rätt riktning.
Vi
har blivit begåvade med en ny religion, hälsans egen religion, som börjar
anta alltmer fundamentalistiska drag. Allt går ut på att vara en stark,
fri, intelligent och kännande människa med helhetssyn. Och att erövra
detta på egen hand. Den perfekta människan är slutmålet, då är livet
fullkomligt. Om ribban för vad en människa ska vara läggs tillräckligt
högt river vi till slut alltihop. Slå ett slag för homo fragilis, den
sköra och ofullkomliga människan.
En
människa med krämpor och svagheter, som är bunden av lojaliteter, en människa
som kämpar med sina olika intelligenser utan att någonsin nå fram, som
sällan har överblick och helhetssyn men som i korta stunder av nåd får
en snabbt förbiilande förnimmelse av att allt på något underligt sätt
ändå hänger ihop.
Det låter säkert idiotiskt men vet ni vad jag gjorde? Jag började med att lyssna på när blommorna drack efter jag vattnat dem, det har jag inte gjort på 20 år. Känslan av att inte hasta förbi dem var lyxig. Jag fick lära mig att strosa, inte ständigt ila med ett ärende i huvudet.
Som kassörska träffar jag många människor varje dag. Få av dem har en stund att prata, att skoja. En del har inte ens tid att le, munnar hopknipna, kraftig andhämtning, bråttom. Jag tycker synd om dem, samtidigt som jag blir förargad över att de har mage att stressa mig för att de är sena. Människor får mig att känna mig otillräcklig bara för att de inte har tid att vänta två minuter. Ingen tänker tanken att man kan gå fem minuter tidigare för att slippa bli arg om något oförutsett inträffar, om personen framför har en fråga att ställa till mig och inte bara vill bli expedierad.
Vi
medverkar själva till att vi mår sämre och sämre när vi bara stressar
och inte tolererar en långsammare person framför, en halvosäker kassörska
eller någon som behöver lite extra hjälp. Dessutom sprider man ringar på
vattnet, den osäkra kassörskan blir oroligare, den långsammare blir mer
nervös och står och tittar sig om för att se om det blir kö. Vi bär
helt klart själva en del av skulden till det sjuka samhälle vi lever i.
Ingen klarar stress och press under hur lång tid som helst. Jag får också kämpa varje dag för att inte hamna där igen, för jag vill aldrig vara där jag varit. Diffusa symptom som värk i kroppen och sömnsvårigheter lider alltså nästan hälften av oss idag. Ta tecknen på allvar och sänk takten lite, det mår alla bättre av, både du och människor runt dig.
Sänk tempot - stanna upp och fundera - det finns ingen som gör det åt dig.
Mia Alfredsson
Mia Alfredssson
Foto: Nyboda Reklam