Maj 2009
Att lära sig själv leva del 3
Ängeln ledsagade mig tillbaka. Jag har alltid känt att
sjukskrivning inte har varit för mig. En gång i tiden tog jag friår,
slickade mina sår, gick en kurs, försökte hela mig och kom tillbaka på
banan, den här gången drog jag i snöret i absolut sista sekunden, när
blackouter och yrsel, hjärtklappning och huvudvärk hade blivit en del av
vardagen och sömnlösheten åter slagit klorna i mig. Orden var slut, jag
hittade dem inte, jag sa fel saker, tappade tråden, hälsade två gånger
på samma kund.
Hörde inte vad folk sa, minns inte vad de sagt, kunde inte
svara. Snacka om att hon måste vara koko hon Mia, trodde jag att alla
tyckte.
Ängeln arbetar med människor, hon blev min ”livspusslare”.
Hon kan, hon ser, hon hör, hon frågar, hon anar och det outtalade har
hon kunskap i. Jag hade miljoner tvivel, miljoner frågor och en självkänsla
som var på fryspunkten. Ett egenvärde lika med noll, hade levt för
barnen så länge, inte för min egen skull. Vadå jag? Är jag värd någonting?
Kan jag någonting överhuvudtaget? Jag som inte mäktar med, jag som
alltid ger och kör slut på mig och bara misslyckas.
Jag grät så jag inte fick luft. Höll på att svimma i
rummet med tända ljus. Fick jag må så här, var det tillåtet att gråta,
är det tillåtet att sörja osörjd sorg efter femton år? Jag fick
kramar. Ängeln ville mig väl,
blev min livsledsagare ut på banan igen.
Jag bara ältade ältade ältade. Hon fyllde sakta på mina
behållare med självkänsla. Med värdefullhet. Fick mig att förstå att
svaren på mina tvivel och frågor hade jag redan inom mig. Min längtan
efter att leva och förstå, efter att bejaka min inre längtan var stor.
Den hade tryckts tillbaka, den hade gjort att jag stod utmattad med krökt
rygg och bara hatade mig själv. Tyckte jag var kass och det enda som
fanns i mina ögon var det jag inte klarade av längre. Allt i livet var mödosamt.
Livet var som ett rep jag höll i men jag kunde för mitt liv
inte se hur jag skulle få ihop ändarna.
Trots att jag brinner för saker var entusiasmen slut. Aldrig
har jag varit så trött. Jag låg raklång så ofta, haft handen på det
bultande hjärtat och försökt lugna det. Undrat varför det knäppte
till i huvudet ibland, som fick mig att rycka till, se mig omkring. Det kändes
som om jag skulle kvävas framför min familj. Att de som stod mig närmast
inte förstod var jobbigast. Men varför förstod de inte?
För att jag ingenting sagt. För att tystnaden var en del av
mitt liv, i min bunker där levde jag. Hu så hemskt. Men sakteliga har
jag lärt mig se min egen del, sett mitt ansvar, även om jag inte vill ta
på mig hela skulden. Hade jag inte brunnit hade jag inte blivit bränd.
Det är ju vi som berörs, som engagerar oss i barnen och jobbet och vännerna
och allt runt omkring som är i riskzonen.
Idag är jag levande igen. Hon har hjälpt mig förstå, hjälpt
mig hitta redskapen så att jag kan pussla själv. Pussla ihop mitt liv
som förut bestod av fragment. Jag
var så totalsliten, tid var det enda som kunde ge mig livsglädjen åter.
Och så jag fick frågan: vad får ditt hjärta att sjunga?
Prova den frågan i ert inre. Vad får ditt hjärta att
sjunga?
Kan man svara är man en bit på väg åt rätt håll. Man
kan svara för i hjärtat har vi alla drömmar. Det gäller att våga tro
på dem, även om drömmarna kolliderar med alla måste och plikter, så
att det känns som vi blir lurade. Men vi ska leva också, inte bara vara
vid liv. Med hoppets hjälp.
Mia Alfredsson