Maj 2008
En kropp som inte är i balans fungerar inte
Puh,
det var nära ögat! Jag har lekt idiot igen, trott mig vara Tarzan som
klarar allt men att jobba, plugga och gå kurser på jobbet och samtidigt
få vardagen att gå ihop - kan vara nog så ansträngande. Det gick åt
helsicke, så att säga. Vardagen kompromissar inte med oss läste jag i
en bok av Annika Borg och det stämmer så väl. Allt händer när det händer
och det är vi som inte har rätta verktygen för att hantera
verkligheten.
För mitt i allt hände
det att ena sonen skulle opereras och jag var naturligtvis jätteorolig
men det kan man inte visa så det var bara att bita ihop. Bita ihop, vara
stark och trösta. Att tanka gos i soffan med minsting är det som gör
att man orkar resa sig igen, eller ett samtal vid köksbordet med den
store. Deras tankar fyller mig.
Jag har ett fysiskt rätt
krävande jobb numera. Nytt liv, olika bekymmer och annan livskvalitet. Här
känner jag att jag lever men jag får arbeta för det. Ibland lite för
mycket eftersom jag har svårt att säga nej och gärna tar på mig lite för
mycket, trots att kroppen redan sagt ”nej”. Den har kanske inte högt
skrikit nej, den har viskat ett tag i mitt öra, ”vad håller du på med
då? ””Fattar du att du måste stanna nu?”. Och jag har i
vanlig ordning ignorerat, kört på.
Så nu sitter jag här
efter tre månader med hjärtklappning och svettningar, och trippelsmärtor.
Att ha smärtor på två ställen var ok, det kan man stå ut med med när
nacken la av också då sa kassörskan i mig att ”nu, nu är det
stopp”.
Att inte ha kroppen i
balans fungerar inte. Man måste få känna sig omhändertagen, att någon
lovar hjälpa en. Tyvärr är det uppemot tre månaders väntan till en
sjukgymnast så jag får ta andra vägar. Sorgligt.
Och allt detta för att
jag inte lyckats lyssna i tid på kroppen och för att jag är en som har
svårt att säga nej och gärna tar på mig lite för mycket - som så många
andra kvinnor.
Har varit på en del föreläsningar
av livsstilscoacher och försökt ta till mig allt de säger. Anders
Haglund är en. Vi är tillståndsberoende, det enda som gäller för att
nå framgång inom det du vill är att försätta dig i rätt tillstånd.
Vi är sedan skolan tränade i att leta fel, inte rätt. Lärarna de rättar
inte - de felar våra uppgifter! Men i stället ska vi ju skriva ner det
bra, fokusera, älta det bästa varje dag - kort sagt programmera hjärnan
med det bästa.
Vara en uppdaterad
version av dig själv. Tala om för hjärnan att den ska vara lycklig. Vi
måste också utröna vad vi vill, men det vi gör är att irra omkring där
ute och bara hoppas, inget segel eller roder. Anders påminner oss
om att det är bättre att sätta tio mål och missa än att vinna två vi
ändå inte ville vinna.
Energi är inget du har
eller får, du generar energi själv. Du gör pepp, du gör känslor, du gör
depp. Den som försätter sig i rätt tillstånd vinner. De andra säger
sig ha tur! Så, undvik inte det du inte kan, du växer av det du gör. Gör
inte bara det du kan, då blir du missnöjd och växer du inte är du inte
lycklig.
Håll på tills du lyckas och banka inte skiten ur dig för att du misslyckats, prata snällt till dig själv, poängterade han. Den inre rösten är viktig. Du är vuxen, det är du som bestämmer! Den som känner skuld tittar bakåt, den som känner ansvar blickar framåt. Var den bästa du kan vara - försätt dig i rätt tillstånd. Fokusera på de gånger det blivit bra, minns dem, det kan inte bli fel.
Det var en fantastiskt
rolig dag, jag skrattade som jag inte gjort på år kändes det som men någonstans
efteråt funderade jag på det allvarliga i det här. Att någon måste lära
oss hur vi ska vara och hur vi ska leva för att må bra, varför förstår
jag det inte självmant?
Och någonstans måste
också det sårbara få finnas, melankolin. Missmodet man känner ibland
inför livets vedermödor. Det gör ett mjukare samhälle, det är jag övertygad
om. Att våga erkänna sina svagheter. Känna och bejaka sin bräcklighet
efter års kämpande, att man ska få gråta och förtvivla emellanåt när
livet är motigt.
Det känns som om man
hela tiden måste vara ett leende, visa att inget berör en. Att svaret på
frågan ”hur är det?” alltid måste vara ”bra”, inte ”för j-t
just nu”. Om vi vågade erkänna våra svagheter oftare och inte höll
upp den där fasaden kanske kanske samhället kunde bli lite mjukare.
Jag älskar ögon. Ögon
som vågar möta mina och se mig, förstå mig. Ögon som vågar berätta
att det är inte så bra just nu, det ser man rätt fort - om man vill. Våga
lyssna på dina medmänniskor.
Anders Haglunds hemsida: www.lifevision.se
Mia Alfredsson