22 maj 2007
Vikten av att prioritera
Mina barn är livsnjutare. As i
am… Vi njuter fredagskvällar av det värsta man kan äta men som förgyller
men definitivt inte förlänger livet.
Det förgyller livet tills kolesterolet gör sig påmint, då får
vi på tafsen, vi som gett dem det. Chips, en otäckhet som är farlig men
så god, jag skiter i allt sött hela veckan bara jag får mina chips på
fredagarna, jag har abstinens redan på onsdagarna.
Ähum förresten tar tillbaka det,
har ni provat mörk choklad med hallonsmak?
Att njuta av varandra, det finns
inget bättre. Livet ska inte gå i FF och umgänges tiden ska inte vara
minimal men maximalt superutnyttjad. Hur många tänker ta sig förmånen
att ändra sina liv nu? Kvantitet kan inte vara fel, lite tid fylld med
kvalité är bra men vad är kvalitet, är det att barn får allt som
kompensation?
En morgon åt jag och minsting
frukost i sängen och gosade. Slapp stressa iväg till något. Vi orkar
inte stressa, till och med nioåring vet vad stressa är, det är hemskt,
varför? Varför ska nioåring veta något som jag vill glömma. Ofta ser
vi fram emot den där stunden i soffan, ”mamma du vet den som på
fredagarna är med popcornskål”.
Ingenting i hela världen är mer värt
än en gosig kram av ett gosigt barn.
De andra två i familjen vet
fortfarande inte om att vi gjort det, frukost i sängen har vi nästan
aldrig ätit. Han ville det och hur skulle jag kunna stå emot de där grönbusiga
bedjande ögonen. Gos är etta på listan hos oss, det viktigaste som
finns och som aldrig tar slut.
Att en kväll när klockan är
aningens för mycket innan sänggåendet lägga sig med en bok och
minstings grönbusiga ögon skojar med mig tills jag, efter att strängt
ha försökt få tystnad, bara brister ut i fnitter är så fantastiskt
underbart. Att få avsluta dagen med rolig tokighet tills vi nästan
kissar på oss av skratt ger mig känslan av att jag gör rätt. Och för
att få slut på fnittret och lustigheterna får jag lova att vi kan fortsätta
i morgon bitti.
Jag hatar att höra att mina barn säger
”mamma förlåt att jag drog hit dig” när jag besökt skolan och sett
något de vet att jag inte velat se. Jag vill inte få höra att mitt barn
fått en smäll över ögat eller i magen för att de gnabbats och någon
ska visa sig starkare. Gnabb finns, inga kan vara sams jämt men måste
det urarta i våld? Det är som att de inte har ord längre, de kan inte hävda
sig eller försvara sig utan direkt måste man lyfta någon i håret eller
sparka. Jag vill inte se barn respektlöst skita i vad en vikarie säger.
Det är högstadiementalitet redan på lågstadiet (sorry Lars Stahre).
Jag har en klump i halsen ibland när jag går därifrån. Jag vet
fortfarande inte hur jag ska hantera det jag ser.
Generalfel. I samhället. Ingen vet
vad som är fel och ingen vet instrumenten för att ta sig ur. Eller så
vet man men förmår inte, orkar inte. För att tiden inte finns…
Tid… det är ju det enda vi har
lika mycket. Allihop. Det handlar bara om hur vi fördelar den. Till vår
egen fördel eller för någon annans bästa?
Egentligen vet vi svaret, eller
hur?
Mia Alfredsson
Mia Alfredssson
Foto: Nyboda Reklam