22 maj 2007
Ingen vet någonsin vad andra går igenom
Vi borde öppna våra sinnen och snacka mer med varandra istället
för att spela ankor och stå på behörigt avstånd. Det är trevligt att
prata en stund i stället för att få ett flåsande i nacken av en
stressad resenär.
På senhösten förra året stod vi klockan 06.00 vid busshållplatsen.
Vi hade 8 minuter på oss tills bussen kom. Ett bedövande mörker rådde,
vi hade som vanligt överraskats av mörkret, aldrig förberedda, fleece
var liksom livsnödvändigt. Jag stod där med människor jag ofta såg
men aldrig pratade med. Jag rökte inte för jag är rätt hälsosam. Vi började
spekulera i vad som skulle hända med affären som stängts alldeles nyss.
Fantasifulla gissningar haglade och vi var ense om rätt mycket.
När vi klev på bussen var det nedsläckt. Bussresan blev
ljuv när vi fick sitta i mörkret och kura i vår fleece. Och samspråket
var slut naturligtvis, vi ska inte överdriva gudbevars, vi kunde ju prata
mer en annan gång. Klockan var ju bara 06.08 och bussen i tid, så att vi
slapp uppröras utan hann reflektera en stund istället för att få
magsyra av irritation.
Med den mörka årstid med fruktansvärd, isande kyla som går
genom märg och ben kom också insikten att det är långt tills solen värmer
igen. Det krävs gräslig, fruktansvärd, makaber humor för att stå ut.
Döden diskuterades vid frukostbordet. Om att döden dö i flygplanet som
störtat i Östersjön och återfanns med piloterna i.
– Usch vad hemskt att sitta fast i ett sjunkande plan och
veta att nu dör jag, sa jag, för jag har inte helt förlikat mig med
tanken på att jag ska dö en dag och lämna mina barn och det får
absolut inte ske i ett flygplan för det har jag haft noja för i massor
med år.
– Ja man får ju hoppas att det blir sånt tryck så
huvudet exploderar innan man drunknar, kommenterade min arbetskamrat förnöjt
mumsandes på frukostmackan. Det var måndag, den enda dagen vi hade
frukostsällskap och hennes oberördhet fick mig nästan att spruta kaffet
genom näsan. Vi skrattade. Så tänker vi för att överleva idag.
Modus vivendi, modus moriendi, sätt att leva, sätt att dö.
Vilket sätt är värst att dö på och varför i helsicke är jag dömd
att tänka dessa tankar? För att det hjälpte mig skratta i missmodet?
Missmod ja. I dag kan jag skratta åt att jag i hemska
stunder på mitt före detta jobb har känt mig som Sickan i Jönssonligan
när han sitter i garderoben efter att kuppen har misslyckats och klappar
en sko och säger” lilla kisse”. Det är mitt förra liv, alltför
ofta ett icke-liv.
Jag vill inte vara missmodig jag vill vara glad och lära mig
steppa och få aha-upplevelser men aha-upplevelser kan också framkalla
fysiskt illamående.
Nämligen har jag provat tokshopping. Lyckokänslan var skrämmande,
jag mådde jättebra och önskade att jag alltid mått så bra, att jag
alltid haft obegränsat med pengar så jag kunnat idka pengaslöseri utan
att tänka på vad det kostade. Under några futtiga timmar kunde jag glömma
allt, bara kläder fanns i ögonen. Jag har successivt valt bort
shoppandet för jag vet att jag bara blir nöjd för stunden och att många
idag inte valt bort det förstår jag av hela mitt hjärta. Jag mådde nästan
illa av att jag mådde så bra, för jag insåg att:
Det är detta som fattats mig varje månad, detta jag nekat
mig för att må bra. Hade jag tokshoppat varje månad hade jag mått bättre.
Så tungt det är att inse. Då hade jag stått ut och kanske inte varit dömd
att grubbla. Många härdar ut för att de unnar sig shopping varje månad
och somliga unnar sig inte.
Idioter som jag försjunker i grubbleri istället, natt som
dag…
Jag har kanske inte det andra har och andra har inte det jag
har men hur ska vi få dessa världar att passa ihop? Kan dessa två världar
existera parallellt eller är vi för evigt dömda att leva i två olika
dimensioner, onåbara för varandra? Där samveten och dåligt självförtroende
håller en vaken på nätterna. Och är jag för evigt dömd att fundera på
detta faktum? Frågor föder frågor liksom och det är så himla svårt
att få ihop svaren sen.
INGEN vet vad andra går igenom, ingen vet vad som förvägras
dem eller vad deras privilegium är förrän man träder in i himmelriket
eller möter helvetet. Och himmelriket för mig är att gå till jobbet
och slippa vara orolig för skäll. Vi borde byta jobb oftare, för att få
se och uppleva varandras rättigheter och skyldigheter, vad annorlunda världen
vore då.
Att en förändring startar med första steget är klart. När
man till slut inser att nu går det inte längre, nu har vågskålen
tippat, så tar man ett steg. Och sedan ett till. Hur lång tid som går
mellan stegen är oväsentligt, bara man tar dem och har förtröstan och
hopp under tiden. En vän till mig önskade mig välkommen i ”Jag kan
och vill-klubben” Jag är inte värdelös för att jag inte har
akademikerexamen eller hög lön, jag är en människa med någorlunda
sunt förnuft som vill ha ett bra liv, inget annat. Min vän har redan
gjort resan och är tillbaka till livet.
Jag med. Och nu är det senvår, den underbaraste årstiden på
året. Solen värmer, jag älskar allt. Det enda jag saknar med att ta
bussen 05.08 är fågelsången och stillheten. De dagar det inte blåste
eller regnade…
Mia Alfredsson
Mia Alfredssson
Foto: Nyboda Reklam