Maj 2007
Det är alltid lönsamt att ge barnen tid
Han har ny jacka, en framtand saknas fortfarande, han älskar
pussar och kramar och när han kränger på sig ryggsäcken och går till
skolan så älskar jag honom och saknar honom även om vi varit osams på
morgonen. Han är minst och jag kommer en gång förlora honom till
vuxendomen. Jag har frågat vad som skulle hända om de där
hundratusentals pussarna någonsin skulle ta slut men han är övertygad
om att det kan de inte! För att övertyga honom väcker jag honom med några
varje morgon, ibland får jag bara ge honom en.
Det gör ont att älska någon mycket för man får
samvetskval när man blivit arg och skällt…man önskar man gjort ett bättre
jobb än skällt men det är ju av omtanke, det är uppfostran och förberedelse
för ett liv där de måste förstå att de inte kan få sin vilja fram
hela hela tiden. Man behöver inte skälla kanske men vi är inte mer än
människor, vi ballar ur ibland och det är klart, vi vet ju att om vi
gjort fel så ber vi om ursäkt och försöker att inte göra om det. Och,
om sanningen ska fram så får vi en hel del tillbaka fast vi är stränga,
eller?
Gos är fortfarande högt listat, och han värjer sig inte ännu,
tvärtom konstaterar han att ”närmare än så här kan vi inte komma
varandra”.
Hur ska jag någonsin kunna släppa dem, hur ska jag kunna
lita på att de är trygga därute i stora världen? Allt handlar så
mycket om vad de är med om och utsätts för utanför vår trygga värld.
Hur ska jag kunna skydda dem från attacker av psyksjuka människor
utskrivna för att de bedömts ok men som inte är det? Vad är det som är
så snedvridet i samhället så det är möjligt att patienter släpps
utan koll på om de tar sina mediciner som är livsnödvändiga för att
de ska fungera?
I vårt Sverige 2007 matas vi med bilden av att båda i
familjen jobba heltid livet ut bara för att dra in skattepengar och
vara köpkraftiga så att Sverige går runt sig och mår bra. Vi måste
också tänka på att vi inte får så mycket pension om vi är lediga
eller jobbar mindre. Hur vi nu ska orka tänka på det OCKSÅ, för det är
inte viktigt just nu, det räcker med att få ihop livet ändå. Men egentligen
är det ju skitviktigt men pensionen! I slutet av livet vill vi kanske ha guldkant
efter allt kämpande, vi på golvet…
Om man arbetar inom handels och jobbar heltid så har man
oftast arbetstider som är 09.30-18.30. Jag har jobbat som säljare.
Ibland jobbade jag 06.15-15 eller 09.30 -18.15. Båda dessa tider innebär
inklusive restid bortavaro från hemmet 11-12 timmar. Har man längre
restid är man borta 13-14 timmar. Vad är det för liv för oss och
barnen? Att ses dötrötta, hur kan det vara rätt?
Ju mindre vi jobbar desto mindre lönsamma är vi för
staten men istället är vi väldigt lönsamma för våra barn. Det
finns inte en enda människa som kan säga att ju mer tid man ger barnen
desto sämre är det. Många lider brist på föräldranärvaro idag, de
är ensamma, tillbringar kanske tid med sina vänner, äldre kompisar och
har andra vuxna som
lotsar dem genom livet istället. Att andra vuxna lotsar är naturligtvis prima i dag när
inte föräldrar finns men vem kan säga att någon annan är en bättre förälder
till ens barn än vad man själv är? Vem kan påstå att andra gör ens jobb som förälder
bättre?
Heltidsjobb för att finansiera vår välfärd är inte nödvändigt.
Barn är oumbärliga, de är en gåva till oss och att de har oss - sina föräldrar
- är livsviktigt. När ska vi lära dem vad som är rätt och fel och vad
man får göra och inte och när ska vi lära dem att livet är ge och ta,
att de måste ge något för att få? Är det under de få minuter vi träffas
per dag som vi ska banna och uppfostra så det enda de ser av oss är gnat
och tjat eller ska vi kunna värdesätta en kortare arbetsdag så man kan
bara vara, hjälpas åt med vad som helst eller bara gosa med varandra?
Nej, vi måste välja bort för att få –och det ska inte vara umgänge
vi väljer bort. Aldrig mer…
Man måste lära barnen samspelet i en familj från början
och lära dem uppskatta det som mamma och pappa gör i form av skjuts till
och från träningar, nya kläder och klubbor, mat på bordet och all
service med tvätten. Man ska få vara barn så länge som möjligt
absolut men för det så måste man lära sig värdesätta det man har och
får.
Det finns människor som arbetar med barn och människor som
bekräftar att det kommer tillbaka en dag det jag ger dem. Häromdagen
fick jag en spontan glädjekram av en jag träffar då och då när jag
berättade om min lille herre som sprang och lånade pengar av pappa och köpte
mig ett halsband han tyckte jag skulle passa i och han sa till mig:
- Mamma vår kärlek sitter där…
– Jaha i hjärtat där eller?
– Nej i stenarna.
Han visste så precis. Och jag vet så precis. Att inget
viktigare finns än att ge kärlek till mina barn. Så att de kan ge mig
det. För då är livet värt att leva.
Mia Alfredsson
Mia Alfredssson
Foto: Nyboda Reklam