24 maj 2006
Gräsrötterna lever i en verklighet - politikerna i en annan
Går det att värja sig från världens vansinne? Dessa overkliga ohyggligheter media serverar oss till frukost, lunch och middag. Dessert och kaffe med avec dukas upp framåt kvällskvisten.
Människor blir ihjälsparkade för en kommentar, för att de vill och vågar säga ifrån, våldtäkter och gruppvåldtäkter, misshandel, dödsmisshandel, sänkta skadestånd till barn som inte ansetts ha lidit lika mycket som en vuxen. Föräldrar mördar sina barn, torterar och sänker dem i en sjö. Adoptivföräldrar låter ett barn dö i blodförgiftning och lunginflammation, vilken grad av sinnessjuka har de? Barnpornografi, pedofiler, kannibaler, psykpatienter som inte fått vård i tid för att inga resurser finns begår de mest fasansfulla dåd. Föräldrar våldför sig på sina barn, psykiskt och fysiskt, det går inte att säga vad som är värst. Asiatiska barn säljs som arbetskraft eller som sexslavar i Europa. Det finns ingen ände på listan. Vi står vid avgrunden nu men är det verkligen meningen att vi ska ta steget ut?
Att ta ett steg tillbaka måste just nu vara ett steg framåt. Det är inte sanning, det är en åsikt att vi måste vara förändringsbenägna och följa med i utvecklingen. Varför ska vi karaktäriseras som bakåtsträvare för att vi längtar efter ett enklare liv?
Jag skulle gärna vilja kunna stänga av några kanaler in till hjärnan, inte ta in eller ta illa vid mig av allt jag läser. Men jag blir så FÖRBANNAD, så GALEN. Jag har vansinnet kokande under huden, bara väntande på att explodera. Vad gör vi med oss själva och mot våra medmänniskor, vad gör vi mot våra barn och vår värld? Är det konstigt att man är tigermamma och vill skydda barnen från vanvettet?
Förutsättningarna har försämrats för oss så till den grad att vi inte orkar leva normala liv längre? Vi känner oss otrygga och maktlösa. Kan vi klandras för det? Vi måste alla hjälpas åt för att få till stånd en förändring. Alla har vi ett ansvar. Drar vi lärdom av varandras livserfarenheter så kanske problem kan lösas. Vi måste bli arga och försöka påverka uppåt, inte sparka på den under oss, den svagare, den som gör sitt jobb och kämpar för sitt, vi måste ställa krav på politiker att förändra vår situation.
Jag känner alldeles för få som är nöjda i det här samhället. Och är det egentligen rätt att stänga ute allt? Jag har trott att jag måste försluta sinnet och stänga ute verkligheten för att orka gå vidare men jag inser att jag inte kan det, likväl som jag inte kan vara den hårda ismaskin jag trodde jag skulle kunna bli. Hur ska världen bli bättre om vi alla gör så? Det behövs alla sorters människor, vi är alla kuggar i Sverige AB och ska ta vara på det. Alla behövs. Vi kan inte vara bra på allt men alla är vi bra på något. Vi borde skapa stim och simma åt samma håll för att omskapa det som bör förändras.
Jag märker exakt detta sedan flera år i kontakter med människor. Vi är inte till för varandra längre, alla kämpar så för att hålla sig själva flytande, orkar inte le längre. Det är få som funnit ron och verktygen för att komma dit de vill. En del hinner stanna och prata en stund, tackar för god service och de verkar ha insett att livskvaliteten är större då man jobbar deltid, att barnen behöver en lika mycket när de blir större, det är skjuts och läxor och en stunds samvaro som behövs för att inte växa ifrån varandra. Det är kanske alldeles för lätt att växa ifrån varandra idag när Internet finns som substitut för mamma och pappa.
Osäkerhetens otrivsel härjar fortfarande. Ensamjobb, samvaro på jobbet krymper. Det finns inte pengar att anställa fler. Vill du byta jobb måste du vidareutbilda dig, ta lån och omskola dig, men det garanterar inte jobb. Annars får du stå ut i. Du måste själv ta ansvar och förändra ditt liv om du är missnöjd. Ingen gör det åt dig.
Sjukskrivningar, sjukersättningar, arbetslöshet. Siffror som berör alla i Sverige, men kanske mest de som utgör en del dem. Ett valår som detta är rätt siffror viktiga. Göran Persson är stolt över att bo i Sverige. Han uttalade i partiledarduellen med Reinfeldt ”en del tycker att jag skryter när jag talar väl om Sverige”. Vi går bra nu, har och vi har världens högsta medellivslängd, sägs det.
– Undrar vilka det är som mår så bra så de vill leva de där extra åren, undrade Anna som jag skrev om. Är det de som redan har direktörslöner och fallskärmar?
Jag kämpar varje dag för att orka, det gör de flesta jag känner och många jag inte känner. Som så många skulle jag så gärna vilja känna optimism, glädje och framtidstro, inte bara maktlöshet över att jag inte kan påverka. Det är lätt att känna sig som en domedagsprofet idag men det här är min verklighet, min värld, den är inte fel, det är mina upplevelser. Jag vill försöka förändra den, för mig och för de som har det värre.
Att finna styrka i det lilla för att orka vidare gör jag varje dag. En promenad i skogen en vårmorgon, fågelsång, kaffe på altanen, fia med knuff. I fredags sa minsting, snart 8 år.
- Ni är så himla bra föräldrar.
– Jasså, varför då? ville jag veta naturligtvis.
- Jo ni är så söta och jag älskar er.
- Jaha….
- Jo pappa vet alltid hur man gör när man gjort sig illa och mamma är med mig i skolan.
Och jag är fortfarande välkommen till skolan för att besöka min äldsta son.
Sånt kan man leva på ett tag…
Mia Alfredsson
Mia Alfredsson
Foto: Nyboda Reklam