Juni 2008

Vikten av att vårda vårt inre själsliv

”Ingen fara du är bara människa ” av prästen Annika Borg innehåller allt som återigen bekräftar bilden av hur livet är, hur jag upplevt det sista decenniet.

Nutiden präglas av att inget ska sätta spår i oss, terapier, tabletter finns att tillgå, kirurgiska ingrepp som lyfter, förstorar och tar bort. Hela, lyckliga och vackra ska vi vara för välbefinnande och framgång. Inte ska livet bära spår, vi måste vara mogna och medvetna, ha kontroll över vårt välstädade inre. Vi ska kunna hantera det jobbiga utan att låta det påverka oss, livet får inte komma i vägen för våra mål.

Hon skriver att ju mer kroppen är i centrum, ju mer vi uppmanas skära och sminka desto mindre bryr vi oss om de grundläggande behoven. Vi är sjuka av stress, blodtryck, allergi, övervikt, diabetes. Vi har slutat lyssna på när vi är trötta, när vi har ont, vill ha närhet, är hungriga, mätta. Vi har stängt av och fyller kroppen med snabba kalorier, alkohol och tabletter.

Hela kroppen är satt i larmberedskap av den skadliga stressen och vi mår också dåligt av att sakna mål och känner oss vilsna rent andligt. Forskare har kommit fram till att det är inte bara motion, omega-3, grönsaker som ökar vårt välbefinnande utan det avgörande är upplevelse av sammanhang och tillit. Kroppen är själens spegel.  

Annika Borg menar att lögnen och det undanträngda är farligare än den sanning som vi helst inte alltid vill se, eftersom sanningen sällan ser ut som vi önskar. I bibeln står det att ett ja ska var ett ja och ett nej ett nej, men det som ställer till det är vår moraliska kompass. Det är lätt att säga ja och gå med på saker som är långt ifrån det vi står för och lika lätt att säga nej, inte våga, inte se möjligheterna, sköta sig själv och ta ett steg tillbaka.

Ett avsnitt om döden fastnar jag för. En kollega till henne sa att sorgen och smärtan vi känner när vi förlorar en anhörig är det pris vi betalar för att vi kommit varandra nära, för att vi älskat en annan människa. Tre saker hjälper oss: vetskapen att sorg tar tid, att inte vara rädd för sina känslor, och att ha någon att tala med. Sorg kan göra fysiskt ont inte bara i själen, vi är hudlösa. Men så småningom slutar ljuden vara skarpa, nyhetsprogrammen går att se igen och skratten runt om en är inte längre ett hån. Vi läker tillräckligt för att hitta glädje i livet igen.

Vi lär oss av det som händer oss, en del blir klokare, några hårda och bittra, men förluster ger oss senare ett slags mening. Att möta sörjande, som präster gör, är att ständigt få lära sig om livet och människan. Att sörja är som att gå på nattgammal is, trevande och försiktigt. Den brister ibland, allt väller över oss igen.  Sorg går inte över, den finns inom oss. Den nattgamla isen blir starkare, livet går vidare men inte som förut.

Kraven på föräldrar är stora, vi lever som om varje dag vore den sista, fyllas med innehåll, visas upp och redovisas. Köerna till familjerådgivning växer, aktiviteter för barn blir bara fler. Föräldrar har ständigt dåligt samvete för att de jobbar och vågar inte sätta gränser. Men det är inte svårt att vara människa, det räcker långt med att känna samhörighet och känns sig behövd.

Det bästa till sist, som fullständigt bedövar mig är, avsnittet om ord. Många hon mött beskriver tystnad, att inte ha någon att tala med om det omvälvande som sker i livet. Att hitta orden, att få dela dem med någon är ett av vår tids dolda sökande. Mediebruset, informationssamhället tränger sig på oss, suger musten ur oss, alla är stressade, till och med barn.

Motsatsen till bruset är inte tystnad utan ord. Ord som förmår formulera vilka vi är och vad vi vill, våra djupa frågor, vår sorg, vårt ljus och vårt mörker. Ord som känns och är sanna försvinner i det allt högre bruset. Vi har inte tid att tala med varandra, eller föra ett inre samtal med oss själva. Vi fyller på utifrån, är bara konsumenter och mottagare.  

En myt är att när vi inte orkar mer nyheter och analyser vill vi ha mer pratshower, mindre fakta. Men hon tror att vi söker mer redskap för att tolka vår tillvaro. Om vi tog våra behov av djup på större allvar skulle vi vara mindre stressade och mer tillfreds.

Vi behöver inte klara allt, reda upp allt, förstå allt, ingen kan det, ingen måste det. Hon uppmanar oss att inte tappa stunderna då vi är hela. En stund vid fönstret, dröja sig kvar vid en sängkant, känna vinden mot ansiktet. Vårda ögonblicken utan oro i livet så är vi bättre rustade att möta världens oro och varandra.

Att gå till kyrkan kan vara ett sätt att finna ro för själen, det har jag själv upplevt, jag går numera på sinnesrogudstjänst och lyssnar och är närvarande i stunden. Det är så vackert och helande! Ja det är bara att läsa och tänka till. Det präster säger är många gånger det vi hör i kuratorsrum, och kyrkan kan vara ett komplement till sjukvården idag. Det är ett sätt idag, alla måste hitta sitt- och helst innan det gått för långt! 

Mia Alfredsson

Första sidan