Juni 2006

Myndigförklara föräldrarna - annars får vi alla ta konsekvenserna

Jag är inte uppväxt med hårda ord, stryk eller högljutt skäll. Jag försöker föra vidare min egen uppväxt till mina barn, göra dem till trygga individer som vet att säga nej eller ja vid rätt tillfällen och som vågar kommunicera även om svåra saker. Det jag gått igenom har gjort mig stark men hade jag inte haft den där mamman som var så närvarande i barndomen så hade jag kanske inte suttit där jag sitter idag. Då kanske jag hade haft en ännu längre väg tillbaka än vad jag haft.

Jag borde ha varit tuffare genom åren, men livet har format mig och några gånger har mattan ryckts undan ordentligt. Hade jag vunnit på det egentligen? Hade jag haft flera nära vänner än vad jag har? Är det bättre att vara omtyckt för att man alltid säger sin mening i alla väder och ifrågasätter allt än att lyssna och stödja och ge vad man får. Jag är tveksam, alla går vi igång på olika saker…

LHS har i perioder gjort att jag misslyckats med att vara den jag ville vara. Speciellt de perioder då jag på jobbet blivit utsatt för massivt missnöje samtidigt som jag varit borta från mina små cirka nio timmar per dag och tillbringat tre vakna men sanslöst trötta timmar med dem, vilket jag fortfarande och antagligen för alltid kommer att tycka är snedvridet. Hade jag kunnat välja hade jag jobbat halvtid och varit hemma lika mycket som jag jobbat, det hade varit bra. Lite lek och pedagogik och social träning i grupp av utbildade men lika mycket samvaro med oss som satt dem till världen. Kärlek är kvalitet men kvantitet är också kvalitet. Som alltid- vem har tolkningsföreträde till vad som är bra? För mig har det varit så att ju mindre tid jag hade för dem, desto sämre var kvalitén. Ju mer tid jag haft desto mer har jag orkat med dem och fått tillbaka av dem. Hos dem hämtar jag styrkan. Kärleken till dem är det största, det mäktigaste jag någonsin känt och inte jämförbar med förälskelsen till pappan.

Nuförtiden verkar de hyfsat trygga och kan uttrycka sin kärlek till oss. Barnen har klarat sig, det är jag som mamma som farit illa av att se dem för lite. Och förvisso är vi inte i tonåren än. Hamsterhjulet har snurrat i många år med nedskärningshysteri, kostnadsmedvetande och press från alla håll, inte minst från media som talar om hur man ska se ut och hur hemmet ska se ut för att man ska vara inne samt vad man ska kunna om den senaste teknologin. De kritiserar gärna enskilda stora företag och utpekar dem som stora stygga, lyfter fram den enskilda drabbade utan att fokusera på att det faktiskt är politiska beslut som lett fram till att förutsättningarna är som de är för företagen och därmed invånarna i Sverige.

Debatten om huruvida förskolan är bra eller dålig för barn är en omöjlig fråga att svara på. Det borde normala föräldrar märka själva på sina barn. Däremot borde det i ett land som Sverige finnas en valmöjlighet att vara hemma med de små så länge man önskar utan att leva på ruinens brant. Facit har vi inte förrän de flyttar och kommer tillbaka och hälsar på oss eller väljer att klippa banden för det vi gjorde eller inte gjorde Har barnen blivit trygga medvetna individer som älskar och respekterar sina föräldrar har man gjort rätt, skriker de jävla kärring och dra åt helvete gubbjävel har man gjort något ohyggligt fel.

Vem ska ha tolkningsföreträde om vad som är bra eller dåligt för barnen? Föräldrar eller politiker?

Den grundläggande tryggheten får de kanske under småbarnsåren men det är minst lika viktigt att under hela deras barndom/ungdom vara närvarande, lyssna, sätta gränser och ge dem självförtroende. Beteendet syns tidigt, de barn som uppvisar stökiga manér mår inte bra och de finns på alla skolor överallt. Skolans värld är tuff idag, hårda ord, mobbing och liv. En del behöver mycket stöd hemifrån för att klara skolarbetet på grund av stök.

Debatten handlar också om att man inte ska snylta på andra skattebetalare för att vara hemma med de där små man ”skaffat”, att Sverige redan har en bra föräldraförsäkring samt att en del får sämre eller i princip inga förutsättningar att komma ut i arbetslivet senare och blir ytterligare en belastning livet ut för skattebetalarna, bara för att vara ojämställd hemmafru. Snurr på Sverige får vi enligt en del ekonomer genom att arbeta heltid och konsumera, vilket i slutänden ska skapa mer jobb men någonstans glömmer man då att när alla talar om vad det bästa för Sverige är glöms alla larmrapporter från BRIS och Brå bort, de som visar vad som parallellt pågår därute, den allra viktigaste debatten, den om hur många barn som far illa idag, på grund av att föräldrar inte har tid eller ork att ta hand om sina barn, mycket beroende på hur deras arbets- eller levnadsförhållanden är.

Jag satt en tid och läste en del larmrapporter från olika håll, skribenter som uttalade sig om barnen bästa eller Sveriges tillväxts bästa, debattartiklar om kunskapsnivåerna som sjunkit, stöket i klasserna, jag tog del av olika förslag från alla insatta och jag funderade mycket, kände mig lite trygg och imponerad att någon fattar vad som står i dokumenten, kan analysera och komma med lösningar. Jag förstod inte själv förrän jag gick in ett mellanstadieklassrum och chockad ryggade tillbaka och insåg att ”det är ju precis som det står i tidningarna”! Ju längre du väntar med att ta tag i ett problem, ju längre du sopar skiten under mattan desto jävligare blir det. För läraren, för nästa lärare och för barnet om du inte orkar. Och för dig i slutänden. Att någon annan får ta tag i det du inte orkar är fel.

Och jag insåg att jag som helt vanlig förälder måste ta tag i saker genom att också fråga politikerna som skapar förutsättningarna vad det här är, är det rätt att det ska se ut såhär? De måste få veta hur verkligheten är, INGEN kan sitta och tala om hur verkligheten om man aldrig har haft ett vanligt jobb där man drabbats av nedskärningar och tvingats kämpa varje dag, eller för all del sett vad som sker i skolan eller på dagis. Det räcker med andra ord inte att sitta och läsa dokument och mål. Fördelen med att vara en närvarande förälder är att ingen i personalen har skvallrat. JAG HAR SETT ALLT MED EGNA ÖGON. Och det måste förmedlas till dem som bestämmer om pengarna och de som inte sett, eller inte velat se.

Ingen av oss får fega ur, varken föräldrar eller andra vuxna som är i barnens närhet. Vuxengarantin som Bris skriver om, den är så himla självklar. Du kan inte låta bli, släppa kontrollen, strunta i allt och sen be samhället om hjälp. DU har ansvaret, du kan aldrig avsäga dig det!

Mycket handlar om att våga se, att mentalt ställa sig in på hur många barn mår idag, och våga hjälpa dem, men det räcker nog tyvärr inte med bara sunt förnuft, man behöver också kunskap om hur man hanterar barn och löser problem och det är det som är så svårt att få tid för. Det går inte ensam heller, det krävs att både föräldrar och lärare hjälps åt.

Så mycket idag handlar om vad som är bäst för oss själva som individer, hur vi skall orka, till den grad att vi till och med kan glömma att vi har några mindre som inte tänker som vi. Som blir glada när vi spelar Trivial, leker med lego eller hoppar krabba på studsmattan (jag kommer aldrig någonsin att offentligt visa hur det ser ut) eller fia med knuff. De behöver inte ha alla saker eller upplevelser vi köper, de behöver vår närvaro, våra öron som lyssnar på deras funderingar.

Ibland behöver jag psykologhjälp för att hantera världen. För att hantera att det finns barn som far så illa att de ber en lärare dra åt helvete, kallar dem jävla pucko eller bögjävel. Jag har svårt att förstå att det förekommer. Jag mäktar inte med att det finns misshandlade barn som är aggressiva och att det inte finns resurser att hjälpa dem. Jag kan inte ta in att steroidpåverkade styvpappor knivmördar sina styvdöttrar. Om inte deras föräldrar, skolan eller någon i omgivningen kan ta hand om dem vem ska då hjälpa dem?

Jag har mött argumentet att ”det är väl inte så farligt, det var liv när jag gick i skolan också” men är det ett skäl att acceptera det? Jag får panik över det jag ser ibland. Andnöd. Det går inte att jämföra med det vi hade. Något måste verkligen göras. Nu. Lärarna måste få återgå till att undervisa våra barn, deras värld omfattar alldeles för mycket social träning och konfliktlösning.  

Det första sättet är att vi föräldrar blir medvetna om detta och lär barnen att lyssna och visa hänsyn. Och sättet att bli medveten är att besöka skolan! Och våga förmedla det vidare.

Det andra sättet är att få de styrande att ändra förutsättningarna för företagen så att de anställda kan få känna sig behövda, inte bara som slavar, att vi får vara den där resursen som det talas om att vi är på alla kurser. Att jobb finns så man kan byta om man är missnöjd och utsliten. Då skulle sjukersättningarna minska också tror jag. Ingen mår bra av att sitta fast i något oönskat. Det är jobbigt att sitta på helspänn varje dag med mycket ensamarbete/ansvar och kämpa varje dag för att hålla snoken över vattenlinjen. Det är jobbigt att sova illa av oro för nästa dag och för framtiden. Naturligtvis måste fler jobb skapas även av anledningen att ungdomar ska komma in på marknaden och få framtidstro igen. Den är nästan borta hos alldeles för många. Vi måste få leva i våra liv.

Ja just det, LHS? Där går vi alla, om ni inte visste. Livets hårda skola.

Mia Alfredsson

Första sidan