Januari 2010
Din stresstålighet avgörs av hur stressutsatt du var som barn
Inger Jalakas bok” från utbränd till nytänd” innehåller ett kapitel där hon berättar om att stress man utsätts för som barn avgör hur stresstålig man blir som vuxen. Forskare på ett universitet i Montreal konstaterade att råttungar som blev slickade av sina mammor de första tio dagarna producerade mindre mängd kortisol. Även som vuxen var kortisolproduktionen lägre och de slickade råttorna var bättre på att stå emot påfrestningar.
Även kroppens antistresshormon oxytocin spelar en viktig
roll, enligt forskarna. Om mamman är stressad minskar hennes halt av
oxytocin, hon känner sig varken lugn eller välmående och hon blir
mindre benägen att ta hand om sitt barn. Vilket påverkar hur stresståligt
barnet blir som vuxen och hur barnet i sin tur tar hand om sina barn.
Nu har pappan också en del i det hela, beröring som företeelse
är nyckelordet som påverkar positivt. Så arv och miljö och vi själva
formar personligheten hos våra barn. Så även om det är svårt kan vi förändra
mindre lyckade beteenden.
Naturligtvis sätter denna information igång en mängd
tankegångar vad gäller alla rapporter som duggar emellanåt om barns
skrik efter vuxennärvaro, hur många barn som har tänkt tanken att ta
livet av sig, som är ensamma, mobbade och ringer BRIS om
familjekonflikter i välfärdens Sverige.
Jag vet själv hur jag levt det sista decenniet, jobbat
mycket, varit borta, ickenärvarande alltför ofta och inte mått
speciellt bra någongång, någonstans. Nog sjutton måste detta påverka
mina barn. Mina barn är ganska stora nu och kan prata för sig.
Jag har verkligen försökt vara närvarande för dem den tid jag
kunnat, men hälsan har vacklat för att jag gett alla andra och inte mig
själv. Så naturligtvis har mitt agerande, mitt ickevälmående under de
sista tio åren i Sverige på något sätt påverkat mina barn, jag vore
dum om jag trodde något annat.
Jag vet hur mycket ensamma mina barn har varit och hur
ensamma många andra måste vara, föräldrar som jobbar många timmar per
dag och där barnen kanske i flera år lämnas hemma vid datorer och spel
tills föräldrar trötta kommer hem och det ska skjutsas till diverse
aktiviteter. Om föräldrar orkar…
Men vi är ju inte perfekta. Det är viktigt att inse. Vi gör
vårat bästa hela tiden. Och när man inser att det livet man lever är
fel, att man inte orkar mer, då måste man förändra. Till det bättre
och helst innan man går ner i diket och blir skjutsad till berörd
instans i amulans.
Och naturligtvis, den stora frågan, om så många mammor och
pappor som fått barn under detta decennium inte har orkat med så undrar
jag ju inte längre varför det ser ut som det gör överallt. För denna
stress över allting idag, alla val vi måste göra hela tiden, oro,
okoncentration, ofokusering, intryck, alla tv-kanaler som går att få in
för att vi valt dem, alla upplevelser vi vill ge dem som de inte ens
efterfrågat, bara allt som är roligt vill vi ge dem, inget eftertänksamt,
inget djup. Bara kul hela tiden.
Då är splittret och stressen våra barn känner inte
konstigt. Om inte vi mäktar vara där för dem
- vem är då där?
Och vi som vet nu och förstår vi nu måste börja förändra och gå före i ledet. För ett bättre Sverige, för oss och våra barn.
För det är ganska enkelt - men inte ett dugg lätt som min
livsledsagare sa. Men ingen annan kan göra jobbet åt oss, eller ska göra
jobbet åt oss. Barnen är vårt ansvar. Hela livet. och det är där vi måste
börja.
Mia
Alfredsson
Läs också:
Stressade föräldrar ger sjukare barn
Stress gör barn både psykiskt och fysiskt sjuka
Mia Alfredsson