Januari 2008
Det lilla barnets behov av kärlek
Man blir inte upplyst genom att föreställa sig det ljusa, utan genom att göra mörkret medvetet. (Carl Gustav Jung, psykoanalytiker)
Underskott på självkänslekontot, lyssna på det! Vilket underbart uttryck som passar så mitt i prick på mig och många jag pratat med. Varför har vi det? Varför tror man inte någonsin någonting om sig själv, att man kan klara något, att man är värdelös trots att man får feedback så rinner det genom som en sked med hål i. Kortvarig effekt alltså. Varför fungerar vi så irrationellt?
Marta Cullberg Weston har skrivit en bok som heter ”Självkänsla på djupet” och med djupet menar hon det inre, så långt in man kan komma. Och så långt tillbaka man kan komma i livet. För det ofta i barndomen som vi hittar problemet till varför vi är som vi är, gör som vi gör och reagerar som vi gör i vissa situationer.
Vi föds två gånger, en gång biologiskt och en gång psykologiskt, och den psykologiska födseln är en utdragen process där blick och beröring är centralt.
Blir vi sedda med kärleksfulla ögon eller är det en deprimerad mamma som inte orkar möta barnets blick? Tar mamma i oss varmt och kärleksfullt eller bara pliktskyldigast? Hur vi setts och bemötts av viktiga personer i livet blir avgörande för om vi kommer att se oss som värdefulla eller inte. De tidiga föreställningarna om världen bildar ett program som senare styr hur vi sållar informationen vi tar in från omgivningen.
Vad ett barn behöver enligt Marta Cullberg Weston: Tillfredsställelse av fysiska behov, trygghet, säkerhet, smekningar, uppmärksamhet, bli sedd, acceptans för den man är, hjälp att sätta ord på och hantera känslor, relationer att lita på, ha roligt och få stimulans, känna att man duger och kan, frihet att utforska, hjälp att sätta gränser.
Exempel på vad uttröttade småbarnsföräldrar inte bör säga till sina små barn, trots utmattning och stress; Du borde skämmas, du tar livet av mig, jag har offrat mitt liv för dig, om du gör så älskar vi dig inte, du driver mig till vansinne, varför kan du inte vara som…(din bror, syster, namn).
Naturligtvis är det inte bara föräldrar, det är kompisar, mor och farföräldrar, dagis/fritidspersonal och lärare, som kan få djupgående effekt på barnets självkänsla. Barn har en egocentrisk världsbild och en stor känslighet, de tror allt som händer har med dem att göra. Om föräldrar har bråkat och en irriterad förälder snäser åt barnet tar de det som ett tecken på att det är något fel på dem. De ser upp till föräldrarna och tror de är ofelbara, därför kan de ta skulden på sig för de brister föräldern uppvisar i relationen. Den djupa skam som ett barn känner när det inte tror sig vara värd att älska blir en kvarnsten som finns kvar under hela livet och tynger ner livskänslan om man inte får en chans att göra något åt detta.
Nog om allt detta, det finns ett sätt att komma tillrätta med dessa saker, ett sätt att bli hel, förklarar Marta Cullberg Weston i sin bok, och det går att göra något åt det. Metoden går lite fint uttryckt ut på att skriva om historien. Alla kanske inte är hjälpta av den men den födde en tanke. Alla sätt för att må bra är värda att provas.
Depressioner, värk, utmattning. Olika sjukdomstillstånd, alla kommer de av någonting och det är av yttersta vikt att gå till botten med det och inte lindra symptomatiskt, då blir man inte frisk, man får bara plåster. Det var en mycket tankeväckande bok, kanske behöver vi alla söka svaren där borta.
Vi kan gå till oss själva, se hur vi mår och mår vi inte bra, gå tillbaka, stanna upp och gräv, rannsaka dig själv och gör för guds skull allt vad du kan för att må bra och ta dig sen en funderare på hur du ska agera för att inte dina barn ska behöva hamna i den situationen - för vem vill ha ett barn som måste gå till psykolog för att orka vidare? Vem kan se sig i spegeln om ens barn mår dåligt, inte har fått den trygghet de behöver så väl?
Likväl som våra föräldrar skulle ha gjort sitt bästa måste vi också göra vårt yttersta för de små liven, och då menar jag inte sopa gatan framför dem, skjutsa dem hit och dit. Ställ krav, beröm dem, belöna dem med kramar, gos och prat. Vi behöver mellan fyra och tolv kramar om dagen för att må bra, sa psykoterapeuten Virginia Satir och det kanske är så enkelt. Närhet och närvaro betyder mer än alla prylar, kläder, resor eller ett vackert hem.
Tänk att få dela din trettonårings dag en sen kväll sittande vid hans säng. Hans skratt, hans iver att berätta allt, hans tålmodiga förklaringar med ett höjt ögonbryn för en icke-idrottskunnig morsa trots att timmen är sen och han är trött. Ivern är stor att se om jag lyssnar. De minuterna kanske han minns, kanske de betyder något för honom just då - och jag lovar, de betyder allt för mig.
Genom dem lever jag. Vad gör ditt liv värt att leva?
Mia Alfredsson