Januari 2007
Från "mänsklig kvarleva" till "levande" människa
”Mänskliga kvarlevor” är ett drastiskt uttryck som
etsat sig fast i hjärnan på mig. Inte bara för den bokstavliga innebörden
utan för att jag nästan varit en sådan, en som under många år bara
existerat. Jag har sett oräkneliga hetsande, stressade och förbannade när
något inte gått deras väg och jag vet att de inte heller förstått
livets innebörd.
Frågan surrar runt mig om jag sett andra som kvarlevor
enbart för att jag själv inte mått bra? Jag har i cirka tio års tid ställt
frågan om jag har fel och om samhället är jättebra bara att jag inte
fattat der? Är det jag som påverkar människor i min omgivning till
dysterhet? Kan människor se att den här individen inte mår bra så den
kan man sätta sig på ännu mer och är det inte värre än vanligt översitteri?
Ska det gå till så idag?
Vem bestämmer om jag har rätt eller fel som ser världen
svart? Hur kan man låtsas vara glad och positiv utåt när man får kämpa
så för att räcka till för de man mest behövs för? Och vad är det
egentligen för fel i att vara en kännande människa? Varför har så många
pansar utåt, vad bär de inom sig? Hur vore världen om vi smälte våra
skal och började leva och njuta av hur det kan vara? Hitta det lilla i
det stora och vårda det.
Livet går ju inte på räls, speciellt inte under småbarnsåren.
Många har mer jobb än de vill, tiden räcker inte till för allt man måste
och många lever i arbetslöshetens och sjukdomarnas osäkerhet där
a-kassans byråkrati och försäkringskassans krav inte hjälper alla, de
kan stjälpa om man inte är tillräckligt stark. Är mänsklig kvarleva
ett för drastiskt uttryck då tryggheten känns utom räckhåll, när tröttheten
lamslagit en totalt och man inte ser någon utväg? Kanske…
Jag fattar inte det är för generalfel i samhället när man
blir uppsagd, är mentalt utsliten och övertalig på ett företag och
blir mottagen som en tillgång på ett annat? Så olika livet gestaltar
sig för oss och hur påverkade vi är av nedskärningar vi som inte är födda
med silversked i munnen. Vad är det för fel i Sverige som gör att vissa
företag år efter år bara tillåts fortsätta skära ner medans andra
fortfarande har en balansgång mellan ekonomi och service? Varför är förutsättningarna
så olika och varför får det fortgå? För visst säger väl ändå
sjukskrivningssiffrorna i Sverige att det är fel att skära ner och
skruva upp tempot för resten? Eller är det ofrånkomligt att man likt
slavar ska ersätta de utslitna med andra som orkar istället för att ta
tillvara resurserna som personalen är kan vara? Jag är i alla fall övertygad
om att det är inte bara vår egen inställning som är fel!
Nästan alla är mer eller mindre trötta i knopp och kropp
av olika skäl.
Jag är trött i kropp och knopp men av anledningen att jag fått
ett nytt jobb, jag har nya arbetsuppgifter för första gången på många
år. Det är jobbigt att lära nytt. Jag har börjat om, blivit uppsagd
och arbetslös efter 22 år inom staten men inom två veckor fått ett
nytt jobb i samma ort där jag bor. I 17 år har jag varit på samma
arbetsplats och under den fanatiska osthyvelns decennium fantiserat om världen
utanför, är den bättre eller sämre, är det mig det är fel på som
inte orkar bördan, inte orkar ta mer skit? Jag har inom mig anat men inte
vågat bejaka sanningen och vända ryggen åt oriktigheterna.
Jag är inne i annan farled nu, bortom kollisionskurs. Vart
jag är på väg vet jag inte och jag har bara mig själv som kapten. Jag
kan inte be någon annan fatta besluten åt mig. I många år har jag släpat
mig fram mot en vak på tunn is och den bilden vill jag ska symbolisera
nedskärningsdecenniet med färre anställda som skulle producera mer med
ännu större leenden på läpparna. Nu går jag från den där vaken,
inte med tjo och tjim men med ett litet hopp. Ett nytt liv. Jag har kommit
ur det gamla levande, även om jag inte trott det alltid.
Att slippa få en svordom i ansiktet av kunder för vad det
kostar, slippa höra ”era jävlar” för att det inte funkar som de
vill, eller för att regler inte passar, är ljuvligt. Det borde vara en mänsklig
rättighet, liksom rent vatten.
Och samtidigt inser jag att vi alla har väldigt lite förståelse
och insyn i varandras liv. Ett jobb där du trivs, fysiskt krävande eller
bara krävande och stimulerande är så otroligt mycket mer värt än att
vara mentalt död när du åker hem. Och trivs du med livet och jobbet är
du kanske inte medveten om vilka misärer det finns på andra
arbetsplatser, hur många människor runt om dig som kämpar i det tysta.
Realistpessimist kan jag erkänna mig skyldig till. Det är
inte en bra egenskap men jag kan inte stänga världen ute, jag är
tvungen att vara medveten och konfronteras med det jag ser, för att försöka
förändra.
Vi måste lära oss säga stopp i tid och inte acceptera
allt. Få må bra och njuta av livet. Nu kämpar vi vidare!
Mia Alfredsson
Mia Alfredssson
Foto: Nyboda Reklam