3 april 2006
Mamma - mitt livs viktigaste uppdrag
Min store pojke blir tonåring om 1 ½ år. Han ska göra sig fri från mig, jag måste släppa honom ut i den stora världen och det har jag vetat sedan han föddes men nu är vi nära… Han är snart redo att göra sig fri från mig, klippa några band, eller åtminstone lösa upp dem lite. Det är hissnande känslor.
Jag förbereder mig för att våga släppa på kopplet, han är ju min förste, försökskaninen, den man testar allt på. Han som kom när min mamma försvann. Han ersatte henne och han är så knuten till mig. Jag har alltid trott att jag bara för att jag har pojkar så kommer jag inte att ha den fina relationen jag själv hade till min mamma. Men jag jobbar på att jag har fel. En av de saker jag skulle vilja ha fel om i livet.
Vi har velat uppfostra honom att bry sig om sina medmänniskor, att inte vara dum mot någon, svära eller förödmjuka någon, att försöka förhindra bråk, stå för det han gjort och om det var fel säga förlåt. Den vägen har varit mödosam och kantad med motgångar, jag är inte mer än människa.
Han liksom du och jag måste få göra fel och ändå vara älskad och önskad. Att få göra fel är en mänsklig rättighet. Att bli förlåten också.
Hur väcker man deras vaksamhet varsamt? Hur lär man dem vara försiktiga men ändå framåt? Och hur lär man sig att se barnet som något annat än sitt barn, inte som barnet som inte klarar sig utan sina föräldrar eller som behöver tröst och omsorg, utan som en tonårig jämlike? Kommer det automatiskt, växer man in i den rollen? Hoppas det, för just nu vill jag inte släppa, jag vill vara höken, örnen, rovfågeln, som har dem under vingarna och skyddar dem från allt ont, trots att jag vet att jag inte kan vara det för evigt. Det vore kanske inte helt sunt att vara det heller…
Jag vill inte att han ska upptäcka hur människor kan vara riktigt ännu. Än behöver han inte få veta hur vissa vuxna beter sig mot sina medmänniskor. Ska jag förbereda honom på en tuff värld eller ska han få upptäcka universum själv? Gör jag honom en otjänst? Självklart kommer han att fixa det trots att det är tufft därute, det gör ju jag. Jag skulle bara så gärna vilja att han fick leva i sin barnvärld ett bra tag till där jag och hans pappa är de underbaraste människorna han vet. Barns tankar och känslor är så ofördärvade. Hans ljuvliga bruna ögon är öppna mot världen och vill utforska den.
Tvåan. Minsting. Lika efterlängtad som ettan, lika älskad men milt uttryckt något mer svårhanterlig. På hembesöket från BVC sa barnmorskan med ett svagt leende ”det där är inget lugnt barn”. Jag borde ha förstått av de aldrig upphörande sparkarna i magen vad klockan var slagen. En prövning. De är som natt och dag och det är säkert meningen. Nu är han en kille på åtta som är en tuffing utåt men så mysig och liten hemma i min famn. Emellanåt. Han behöver vägledning, honom måste man vara så otroligt fruktansvärt tydlig emot och bara ge två val, gör du si händer det gör du så händer det. Och då måste man stå för det! Ibland går det inte ens att ge den lille ett val, man måste bestämma åt honom trots att han vill annorlunda. Han har en vilja av stål och har svårt att förstå att det lönar sig inte att tjafsa och tjata emot. Hela hans uppväxt har det varit så. Det räcker att rucka på regeln en gång så är allt kullkastat för en tid. Minsting käftar fortfarande med mig 20 gånger om samma sak och jag har fått frispel mer än en gång genom åren. Det är tur man kan bli sams igen.
De gånger jag orkar lirka och skoja och busa bort tjafset så går allt bättre. Det gäller att ha tålamod, men hur ofta har man det? Det är mig det beror på hur utgången på våra bråk blir, om jag fixar att reda ut och hålla mig lugn. Har jag då vaknat 04.00 och klockan är framåt 18.00 så är resultatet givet. Katastrofläge. Vi har helt osannolika duster men han säger alltid när vi lägger oss ”mamma jag älskar dig”. Gud vad jag är stor då, nästan störst på jorden.
Jag är två barns mamma. Mitt livs viktigaste uppdrag. Ingenting är så viktigt i livet som att de har det bra. Och att jag har det bra och har sinnesfrid så att jag orkar ta hand om dem. Jag är en helt vanlig mamma som gjort alla fel man kan göra, som nästan alla gör och som det säkert är meningen att man ska göra. Och växa av, lära sig av och inte göra om. Om man är mentalt närvarande och har tålamod. Jag har insett att jag måste välja mina konflikter, det och det är jätteviktigt och det och det är det inte…jag kan inte bråka om allt och ha full disciplin, då skulle vi leva i ett skräckvälde, en diktatorsvärld där jag skulle skrämma dem och vem vill skrämma sina barn till lydnad?
Till BVC har jag varit nära att ringa fler än en gång och be om hjälp för att jag inte vet hur jag ska hantera mina barn. Jag vet att jag inte är själv om att känna ilska ibland. Och man måste få visa att man blir arg, det vore väl onaturligt annars. Bara man kan förklara varför man blev arg och be om förlåtelse. Försöka se vad som är rimligt att bli arg för.
Att gapa och skrika eller hota hjälper inte, det lär dem inte att respektera gränserna, det lär dem att frukta konsekvenserna. Jag läste en bok av John Gray som heter ”Mars och Venus föräldrar till trygga och glada barn” när allt var som värst som hjälpte mig ur den ilskna världen, då när livet var för mycket och jag behövde hjälp. Jag stod och skrek och var arg av sömnbrist, värk och frustration över livets alla jävligheter. Det får jag för alltid leva med. Jag tror att jag lyckats reparera skadorna som uppstod mellan oss då. Det är jag som vuxen som har ansvaret för kvalitén på samspelet, inte barnen. Tur man kom till insikt.
Jag gör varsin bok åt dem, där jag skriver saker de sagt, roligt eller allvarsamt. Den ska de ha när de blir äldre och jag inte finns mer, då ska de skratta åt den och glädjas åt att de kan berätta för sina barn vad de sa. En liten dikt här och var i förhoppning att de också ska hitta styrka bland visdomsord. Ibland skriver jag råd åt dem också och vad jag tycker om saker. De behöver inte tycka som jag men de kan blir hjälpta av att jag finns i skriftform.
När de sover och snusar och jag tittar på dem fylls jag av en obeskrivbar lycka. Dessa pojkar är mina, jag har ansvaret för dem. Mina ögonstenar, värda det bästa i livet. Jag kan bara hoppas att den kärlek vi ger dem idag ger oss och dem ett rikt liv. För resten av våra liv.
Mia Alfredsson
Mia Alfredssson
Foto: Nyboda Reklam