7 april 2006

Föräldrar måste ta tillbaka ansvaret för sina barn

Någonting är väldigt fel i samhället idag och skolan idag speglar samhället med skrämmande exakthet.

Det som sker hela tiden omkring oss, jäkt, hets och att inte kunna vänta på sin tur i en kö, att ständigt tränga sig före med argumentet ”jag ska bara ha … bara en snabb fråga …jag har bråttom, kan jag gå före” avspeglar sig i klassrummen i det att barnen gapar rätt ut utan att någonsin förstå att det är störande, att de inte visar hänsyn. De kan inte vänta på sin tur.

Men hur ska de kunna visa hänsyn när vuxna inte gör det, inte visar vägen genom att vara förebilder? Hur ska ett barn förstå att de inte måste tjafsa emot läraren och ifrågasätta allt hela tiden när deras föräldrar ständigt och jämt tjafsar emot personal/kassörskor om allt de anser är fel och dessutom inte missar ett tillfälle att häva ur sig ironiska kommentarer och håna de anställda?  

Får man höra sin mamma eller pappa säga ”hoppas jag gör det riktigt jävla besvärligt för dig nu” eller ”du, jag tänker inte betala 6 kronor extra här inne för att eran jävla automat inte fungerar” till en individ i en kassa utan att få reda på att den här själen framför mamma eller pappa i själva verket inte kan göra något åt reglerna, att den människan egentligen gör det bästa den kan då är det väl inte konstigt att skolan ser ut som den gör?

Jag funderar varje dag på hur de barnen har det hemma som har sådana föräldrar…om man kan uttala de orden offentligt vad påstår man då om människor och händelser innanför hemmets dörrar? Vad lär man sina barn om historien och om framtiden? Har föräldrar och barn inte ett språk, ingen gemenskap längre? Om ingen lär barnen vanlig enkel hövlighet, sätter gränser eller ger konsekvenser så måste de skapa sin egen världsbild och vilken 10-11 åring klarar det? Naturligtvis blir det läraren som får lära barnen detta, uppfostra dem och visa dem vad de får och inte får och sen får läraren skit för att de inte kan hålla ordning i klasserna.

Hur ska vi få barnen att förstå vikten av kunskap? Att bli glada för att de gör bra resultat, att förstå att det kommer att ge dem fördelar i framtiden? Att allt de gör och säger nu ger avtryck i framtiden? Vi föräldrar måste ta kommandot och ställa saker tillrätta.

En lärare blir lärare för att hon/han vill någonting. Man har ett uppdrag, ett mål och inte minst en läroplan att följa. Eleverna ska lära sig för livet i skolan men alldeles för många respekterar varken sina kompisars behov av lugn, önskan att lära ELLER att det finns en vuxen som ställer upp och många gånger gör mycket mer än vad som förväntas av den.

Åtskilliga av dem som har studerat fyra år, oavsett om det är en sjuksköterska eller en lärare är värda respekt! Många har förverkligat sitt kall, de har en tanke med det man genomfört. En del söker sig till och med till skolor där det finns särskilt utsatta barn som behöver någon som hjälper dem, som älskar dem för den de är och de vill hjälpa dem mot framtiden, men de får i alldeles för stor utsträckning reda ut konflikter mellan elever på raster, mellan elever som bråkat dagen innan och tar med sig konflikterna till skolan.

De har vuxna som håller sina barn om ryggen och inte ser att deras barn beter sig illa, de har välmenande, chockerade föräldrar på halsen som inte vet hur de ska hjälpa och som behöver hjälp att bearbeta sina känslor inför det de ser och som har sin syn på hur saker och ting bör lösas. De har utvecklingssamtal, planeringar, möten, gud vet allt, vissa dagar är det kall mat och uteblivet kaffe (vem skulle acceptera det?) därför att konflikter måste redas ut innan man kan sätta sig ner. Jag är inte lärare men jag har sett. Alldeles för mycket känns det som.

Ibland vill jag också blunda, stänga ögonen och inte se. Det vore enklare, det vore rentav skönt att få göra det, att få strunta i hur mitt barn har det i skolan, vilken miljö han vistas i sex timmar om dagen. Jag vill inte alltid heller höra vilken miljö som väntar mitt barn nästa år när de kommer till högstadiet där trettonåringar pucklar på varandra så föräldrar polisanmäler. Där trettonåringar hämtar knivar i skolmatsalen och hotas med. Viftar han med en riktig kniv nästa gång tro, eller kastar han kniven direkt utan att vifta? Tack, han hotade bara med spö den här gången. Kan man göra något åt problemen eller ska man fly? Har man redan gjort tillräckligt så man kan fly med gott samvete och blir det bättre på den andra skolan? Flyr jag till eller från? Och vem ska tala om att jag gjort rätt val?

Jag kan inte blunda och stänga av, jag har gjort den där inre resan som innebar att jag insåg att det finns inget viktigare än att barnen har det bra och att det är mitt ansvar att göra något åt problem, vad det än må vara. Det är bland annat det som gör mig till en icke-ordentligt-sovande zombie. Det finns inte i min värld att inte engagera mig.

OK. Är du inte fysiskt närvarande i skolan jämt så må det vara hänt men den mentala närvaron kan du inte ta ledigt ifrån. Ansvaret är ditt att ta bort oönskade manér och attityder hos ditt barn som ställer till det för hela klassen. Dessa våra barn ska bli vuxna en dag, de ska ut i arbetslivet, där kan de inte uppföra sig som kungar, då lär de inte få några jobb. För du vill väl att de ska kunna försörja sig, eller vill du försörja dem själv? Att lära dem lite ödmjukhet inför livet är kanske inte fel. Få dem att inse att skolan faktiskt är en lära för livet och att de är skyldiga att ställa upp på läraren som ska undervisa! Och varför ska de som sköter sig jämt och ständigt få stå tillbaka och förlora kunskaper bara för att några inte förstått och bara förstör och ställer till det för sig med skitkonflikter? Tänk så mycket kunskaper de skulle kunna få om livet om de bara lyssnade!

Och tänk vad vi själva missade av enfald! Även om jag saknar mamma fruktansvärt fortfarande är jag glad att jag slipper förklara för henne det oförklarbara som sker i samhället och skolan, det jag inte riktigt fattar själv.

En lärares arbetsmiljö, är den inget värd? Hur reagerar du när det blir försämringar på din egen arbetsplats, visst kämpar väl du för att ni ska ha det bra på jobbet? Det är ju liksom förutsättningen för att du ska orka gå dit. Empati för att andra kan ha det likadant eller ännu värre kan vara på sin plats ibland. Lärarna får kämpa så hårt och får ta så mycket som egentligen inte tillhör undervisningen idag…

Och hur ska dina barn orka om det ser ut som det gör? Vi är skyldiga dem att reagera! Jobbar man skift kan komma dit och titta och kanske hjälpa till ibland, en eller annan kompdag eller semesterdag kan man faktiskt kosta på sig för sitt barns skull.

Nu måste vi alla hjälpas åt att rensa upp i träsket, ställa dessa fel tillrätta och vända samhället så det blir bra för oss alla, barn som vuxna. Fokusera framåt, det tjänar inget till att älta mer, fokusera på kunskap! Kunskap och vetskap om historien öppnar upp toleransnivån för att människor är olika på ytan men det inre är likadant. Kärleken till barnen och oron inför morgondagen är densamma vilket land du bor i. Alla är vi lika mycket värda. Ju mer du vet desto öppnare blir ditt sinne. Vi måste lära våra barn att förrådet av kunskaper måste fyllas på, det förlorar sitt värde om det inte relateras till något. Du blir aldrig fullärd, och vetskapen om det utrustar en med ödmjukhet och empati. Ställ dig frågan: Hur vill jag bli bemött, vad måste jag ge för att få?

Så, vem ska visa vägen för oss vuxna då när vi inte vet? Vem ska vi vända oss till när vi är rådvilla och inte vet hur vi ska hantera situationer? Ska vi gå efter intuitionen eller be någon om vägledning?  Någon gång i livet måste man ställa sig frågan hur man ska använda sin tid på jorden och inte vara rädd att ta hjälp på traven om man behöver det. Det låter löjligt men jag vill verkligen förändra världen, få alla att vakna och börja arbeta för ett mänskligare samhälle. Säg åt mig att jag är dum som vill ha något annat än det som råder på jorden nu. Skratta åt mig och säg det är utopi. Be mig att ge upp drömmen om en annan värld! Jag kommer inte att lägga av, inte att sluta, jag har precis börjat.

Om du ger du dig tid att reflektera över saker och ting, letar efter något i ditt inre så kanske det tydliggörs en önskan du kanske har funderat över och sen står det helt plötsligt i eldskrift framför dig. Svaret. Det du egentligen har vetat hela tiden men som någon behövt be dig leta efter för att du ska hitta det och förstå innebörden. Gör då någonting åt det!

Ge inte upp! Använd det väsentliga i det du har lärt dig. För din, dina barns och din nästas skull. Jag hoppas och tror att en annan värld är möjlig, men vi måste skapa den, ändra på förhållandena själva, framtiden kommer inte serverad till oss.

Mia Alfredsson

Första sidan

Mia Alfredssson

Foto: Nyboda Reklam