Februari 2007
Goda relationer med barnen bygger vi i barndomen
Det finns människor som får en att gapa. Av förundran.
Av beundran. Man ser upp till dem för att de har kommit dit de gjort och
man själv är kvar i träsket, för att de är något och man själv är
kassörska.
Tänk er advokater, vd:ar,
alla som säljer och köper papper, investerar människors pengar - människors
drömmar. Tänk vad viktiga de är och vad pengar de måste tjäna, de är
nog lyckliga… och oumbärliga 12 timmar per dag. Back - slick, skjorta,
kostym, lackskor. Trendiga säljare i trendiga butiker. Ser du inte ut på
ett speciellt sätt är du ingen, en nobody. I dag är alla tjejer
likadant klädda, höga stövlar, tajta jeans, jacka, mössa, tjock
matchande halsduk, likadan som alla men har ändå sin egen personliga
stil, annars - ingen…
I alla fall, de som får
mig att gapa rätt mycket är ett gäng föräldrar i Solna. De fanns med
i DN 27 oktober förkroppsligade av en kvinna med barnvagn, ett litet barn
i och en eller ett par jämte. Hon talade i mobiltelefon i rätt
fotovinkel. Trendig småbarnsmamma, fixar allt, inget är jobbigt…
Eller? Artikeln handlar
om att hon vill ha sina barn på dagis, inte bara de tre timmar varje dag
som hon har rätt till när hon är föräldraledig utan sex timmar som
Solna kommun ansett sig ha råd till. Så
-
Jag måste välja mellan fortbildning av personalen eller mer förskoletid
för barn till föräldralediga och då väljer jag det förra, säger
Henrik Klefve (m), ordförande i barn- och utbildningsnämnden i Solna.
Så
lät formuleringen i artikeln. Solna kommun drog tillbaka sina önskemål om att lägga 15,6 miljoner på
annat än förskoletid för barn till föräldralediga. Varför? Hur
kunde kommunen backa och dra tillbaka sina önskemål om mer pengar till
annat? Tänk det befängda i att lägga pengar på att föräldrar inte
ska vara med sina barn när alla rapporter från BRIS och BO visar att
barn vill ha mer vuxenkontakt, det låter ju helt otroligt sanslöst.
Ungdomar
saknar vuxnas agerande i sina vardagar, de tycker själva att om fler föräldrar
brydde sig om sina barn skulle brottsligheten minska. När så många barn
från mellanstadienivå och uppåt talar om detta i enkäter vid fler än
ett tillfälle och när samhället ser ut som det gör med ihjälsparkade
tonåringar, mobbing, ätstörningar, ångest, självmordstankar, barn som
skär sig, klär sig i stringtrosor och piercar sig vid tolv års ålder
och vi inte gör något för att stoppa det, så är det väldigt svårt
att förstå Solna kommun och alla andra kommuner som gör såhär.
När
vi alla egentligen därinne VET att alla goda relationer bygger vi i
barndomen. Varför vågar vi inte bejaka det, känna efter och leva efter
det? Jag fattar inte vad det blir för ”pedagogiskt avbräck” för en
tre- och femåring att vistas i hemmet istället för på förskola där
barntätheten är ungefär 5 barn per anställd. En vän berättar om en
ordinarie och en vikarie på tolv småbarn när det är kris ibland, när
en del har semester och det ”kommer fler än de räknat med”. Hur kan
det vara bättre med förskola än att vara hemma hos mamma när man fått
syskon?
Läs
”Vem kan man lita på”, barnombudsmannens rapport 2007:2 eller hämta
”upp till 18” på BO ´s kontor, läs och låt håren resa sig på
armarna över vad som försiggår i landet Sverige. Det här handlar om
att jag som helt vanlig kämpande individ i landet Sverige har kommit till
insikt om att barnen är det som gör livet värt att leva. Att lära dem
ett vårdat språk, att vara en god kompis, att ge och ta - det är inte förskolans
sak. Det är MITT.
Inte
för att jag gjort allting rätt under alla år, jag har också jobbat
fast inte alltid heltid och varit låst hos en arbetsgivare som inte kunde
ge mig det jag ville ha för mina barn. Av att jag inte tyckte ekonomin
gick ihop och av lojalitetsskäl mot jobbarkompisar gjorde jag saker mot
min vilja, satt fast i skiten, blev sjuk i kropp och själ och höll på
att gå under. Av längtan, av frustration över att inte orka, av att
vara en skitmamma som inte förmådde. Det enda som rådde bot på det var
friår, timeout, bry sig om mjuka barnkroppar, miljoner kramar och pussar
och öron. Öron som lyssnade och ögon som tittade in i deras glitter.
Att
ha lämnat den arbetsgivaren känns otroligt bra just nu, även om man får
fortsätta kämpa varje dag. Jag har reparerat det som höll på att gå
snett då i alla fall.
Och
jag bara tänker, när hon börjar jobba sen, föräldern som vill lämna
sina barn sex timmar när hon är ledig. Vad händer sen då, när hon är
i karusellen och jobbar heltid, och barnen är tio timmar på dagis fem
dagar i veckan och hon har två trötta timmar med de tre varje dag som
normen är i Sverige. Vad händer då? När ska tanken börja gro att det
är fel, att tid är det viktigaste man kan ge? När kommer insikten om
all tid hon förlorat som inte går att få tillbaka?
Då
gäller det verkligen att hon stannar upp och funderar. På varför hon
tycker att någon annan tar bättre hand om hennes barn än hon gör själv
om dagarna. Det kanske inte är bekvämlighet, det kanske bara är dålig
självkänsla, dåligt självförtroende. Hoppas det.
Dagen
då insikten kommer hamnar hon där många av oss redan varit. Hoppas inte
hon gör det.
Mia
Alfredsson
Mia Alfredssson
Foto: Nyboda Reklam